Randy Holden - Population Iii (LP)

Fakta Hur följer man upp ett av de mest legendariska, men sällsynta album som sägs ha markerat födelsen av doom metal? Om man heter Randy Holden ger man alla ungefär femtio år på sig att hinna ikapp och släpper sedan, helt vardagligt, en smakfullt moderniserad tolkning av det ljudet. Population III tar vid där Holdens solodebut från 1969 slutade, uppdaterad med flera decenniers tekniska framsteg och personlig eftertanke. Efter sin tid i proto-metal-pionjärerna Blue Cheer 1969 ville gitarristen ha mer kontroll över sitt nästa projekt. Så föddes Randy Holden - Population II, duon som tog namn efter den astronomiska termen för ett visst stjärnkluster med tunga metaller. Tillsammans med trummisen och keyboardisten Chris Lockheed skapade Holden vad många menar är en av de tidigaste formerna av doom metal. Deras debutalbum Population II, med sex låtar, dyker ner i blyungt slam, tung doom och episka, svävande riff som låter fria från alla tidens begränsningar. Problem med albumets ursprungliga utgåva 1970 gjorde dock Holden bankrutt, och han lämnade därefter musiken i över två decennier. Med god anledning hyllas det brett som ett mästerverk, och fram till den riktiga formella utgivningen 2020 på Riding Easy Records var det länge en heligt graal för skivsamlare. Spola fram fyrtio år till 2010, och gitarristen och sångaren övertalas tyst att spela in ett uppföljaralbum av Randy Pratt, Holden-superfan och medlem i Cactus. Tillsammans med trummisen Bobby Rondinelli (som spelat med Black Sabbath, Blue Öyster Cult och Rainbow) spelade trion in samlingen med sex låtar av blyungt framtida blues, Population III. ”Randy Pratt hade skrivit de grundläggande låtstrukturerna, han förstod min musik och var jag kommer ifrån ganska väl”, säger Holden. ”Han fick det precis rätt.” Men inspelningen lades till slut på hyllan i över ett decennium. Genom hela Population III levererar Holden utan ansträngning gällande, svävande solon och skallkrossande riff med sin signaturartade kraftiga basregister och sin förkärlek för mellanösterns skalor. Tillsammans med Pratts tajt låsta bas, den lätta flanger-effekten på Rondinellis trummor och hans pugilistiska beat påminner albumet ibland om Led Zeppelin-eran Presence. Ibland låter Holden som Neil Young när han leder Crazy Horse genom sitt brustna grungeljud, medan hans ljuva falsett driver fram och tillbaka mot gitarrens sirenlockande. Population III är den rena varan, en kraftfull fortsättning på ett ljud som smiddes för femtio år sedan och som nästan aldrig blev av. Randy Holdens musik hittar alltid ett sätt att stå emot tidens prövningar.