Randy Holden - Population III (CD)

Fakta Hur följer man upp ett av de mest legendariska men sällsynta album som sägs ha signalerat dödsmetallens födelse? Om man heter Randy Holden ger man alla ungefär femtio år på sig att komma ikapp och släpper sedan, nonchalant, en smakfullt moderniserad tolkning av det ljudet. Population III tar vid där Holdens solodebut från 1969 slutade, uppdaterad med flera decennier av tekniska framsteg och personlig eftertanke. Efter sin tid i proto-metalpionjärerna Blue Cheer 1969 ville gitarristen ha större kontroll över sitt nästa projekt. Så föddes Randy Holden - Population II, duon fick sitt namn efter den astronomiska termen för ett visst stjärnhopar med tunga metaller. Tillsammans med trummisen och keyboardisten Chris Lockheed skapade Holden vad många anser vara en av de tidigaste formerna av doom metal. Deras debutalbum Population II med sex låtar dyker ner i blyungt sludge, tungrodd doom och episka, svävande riff som låter fria från alla begränsningar i sin tid. Problem med albumets ursprungliga utgåva 1970 gjorde dock Holden bankrutt, och han lämnade därefter musiken i över två decennier. Med god anledning hyllas det brett som ett mästerverk, och fram till den riktiga formella utgivningen 2020 på Riding Easy Records var det länge en heliga graal för skivsamlare. Spola fram fyrtio år till 2010, och man finner gitarristen och sångaren tyst övertalad att spela in ett uppföljaralbum tillsammans med Holden-superfanen och Cactus-medlemmen Randy Pratt. Tillsammans med trummisen Bobby Rondinelli (som har spelat med Black Sabbath, Blue Öyster Cult och Rainbow) spelade trion in samlingen med sex låtar av blyungt framtida blues, Population III. "Randy Pratt hade skrivit de grundläggande låtstrukturerna, han förstod min musik och varifrån jag kommer ganska väl", säger Holden. "Han fick det helt rätt." Men inspelningen lades till slut på hyllan i över ett decennium. Genom hela Population III levererar Holden utan ansträngning gnisslande, svävande solon och skallkrossande riff med sin signaturartade grova basregister och förkärlek för mellanösternskalor. Tillsammans med Pratts tajt låsta bas, den lätta flanger-effekten på Rondinellis trummor och hans slagfärdiga beat påminner albumet ibland om Led Zeppelin under Presence-eran. Ibland låter Holden som Neil Young med Crazy Horse när de spelar sönderriven grunge, med sin mjuka falsettsång som drar och trycker på gitarrens sirensång. Population III är på riktigt, en kraftfull fortsättning på ett ljud som smiddes för femtio år sedan och som nästan aldrig blev av. På något sätt hittar Randy Holdens musik alltid vägen att stå emot tidens prövningar.