Howlin Rain - Watermelon (LP)

Fakta I celebration av 20 år på bussen till Never-Ever Land levererar Howlin Rain Watermelon, en glittrande gåva av sällan hörda covers hämtade från en sen FM-sändning som aldrig fanns, och framkallar en tid då LP-skivor, vattensängar och bongos stod sida vid sida i headshops utspridda över kusterna och flyover-staterna. Watermelon sammanfattar bandgrundaren Ethan Millers långa, märkliga resa från den utbrända Blue Cheer-nebulosan i Comets On Fire, till Howlin Rains pågående kärleksbrev till 70-talets rockradio (och deras period hos Rick Rubins amerikanska skivbolag), därefter ett uppehåll i syrafolkens liljefält hos Heron Oblivion innan de med The Odyssey Cult och Orcutt Shelley Miller ger sig ut i de extatiska silverströmmarna i det interstellära rummet. Med Watermelon har Miller återigen förnyat Howlin Rains ständigt föränderliga uppsättning, och förutom trummisen Justin Smith från de senaste banduppsättningarna tillkommer Jonny Niemann (keys), Jason Soda (gitarr och sång), Kyre Wilcox (bas och sång) och framstående gäster som Chris Robinson (The Black Crowes), Ty Segall och David Nance. Det nya bandet återvänder inte riktigt till de välskötta häckarna i The Russian Wilds, trots att det utforskar några av AOR-tropernas, utan omsätter lärdomarna Ethan fick i storbolagens vildmark till en spegel av bandets mer blygsamma, avskalade rötter, brutna tillbaka genom de tajtare psykmönstren från de senare Silver Current-utgivningarna. Med låtar av Mountain, Judee Sill, Sugluk, Moby Grape, Fairport Convention, Todd Rundgren, Scott Walker, Tim Hardin och Mountain Bus (som bidrar med Rosali, albumets passande avslutning, en fin Dead-infekterad jam som leder in i den kosmiska snåren). Silver Paper, den inledande singeln, tar Mountains allvarliga, trasiga och skrovliga soulsång (passande framförd av The Black Crowes Chris Robinson) och gitarrpyrotekniken upp i en (betydligt) högre tonart. 30th Century Man ger Scott Walker-klassikern explosiva fuzz-solon och vilsna sena nattröster (med Ty Segall, den perfekta motpolen till Walkers sammetslena croon). Fall Away, ett spår från den betydelsefulla samlingen Native North America på Light in the Attic, byter den oefterhärmliga First Nations-backbeaten mot Crazy Horse-sväng och bländande fuzz. För den som tappat bort Howlin Rains spår genom åren, eller hoppat av efter The Russian Wilds, är denna LP en hård omstart, en fantastisk infusion av psykedelisk kraft, en strålande nyuppfinning av ett band som inte är främmande för nya början. Varje spår på Watermelon öppnar en ny låda med överraskningar, så i rädsla för att döda dem med ord håller jag dem oomskrivna – allt som krävs för att låsa upp dem är en enkel nålisättning.