Herbie Hancock - Jammin' with Herbie (2LP, Färgad vinyl, Remastrad, Lila)

Fakta Hancock inledde sin karriär i trumpetaren Donald Byrds grupp. Han spelade in sitt första soloalbum, Takin' Off, för Blue Note Records 1962. "Watermelon Man" (från Takin' Off) gav Mongo Santamaría en hitsingel, men viktigare för Hancock var att Takin' Off väckte Miles Davis uppmärksamhet, som då höll på att sätta ihop ett nytt band. Hancock presenterades för Davis av den unge trummisen Tony Williams, medlem i det nya bandet. I maj 1963 gick Hancock med i Davis andra stora kvintett, vilket väckte stor uppmärksamhet. Davis sökte själv upp Hancock, som han såg som en av jazzens mest lovande talanger. Rytmsektionen som Davis satte samman var ung men effektiv, med basisten Ron Carter, den 17-årige trummisen Williams och Hancock på piano. Efter att George Coleman och Sam Rivers båda fått prova på saxofonplatsen fann kvintetten sin form med Wayne Shorter på tenorsaxofon. Den här kvintetten räknas ofta som en av jazzens främsta ensembler. Under sin tid i Davis band hann Hancock också spela in dussintals sessioner för Blue Note, både under eget namn och som sideman hos andra musiker. Hancock spelade även in flera mindre kända men ändå hyllade album med större ensembler: My Point of View (1963), Speak Like a Child (1968) och The Prisoner (1969). I dessa medverkade flygelhorn, altflöjt och bastrombon utöver den traditionella jazzbesättningen. Inventions and Dimensions (1963) är ett album med nästan helt improviserad musik, där Hancock möter basisten Paul Chambers och två latinamerikanska slagverkare, Willie Bobo och Osvaldo "Chihuahua" Martinez. Under samma period komponerade Hancock musiken till Michelangelo Antonionis film Blowup (1966), den första av många filmmusiker han spelade in under sin karriär. Förutom filmmusik spelade Hancock in flera musikteman till amerikanska TV-reklamer för produkter som Pillsbury's Space Food Sticks, Standard Oil, Tab Diet Cola och Virginia Slims cigaretter. Hancock skrev, arrangerade och dirigerade också ett spionaktigt tema till en serie reklamfilmer för cigaretten Silva Thins med F. William Free. Hancock gillade det så mycket att han ville spela in det som låt, men reklambyrån tillät det inte. Han skrev om harmonin, tempot och tonen och spelade in stycket som låten "He Who Lives in Fear" från The Prisoner (1969). Mot slutet av Hancocks tid i bandet hade Davis börjat föra in rock- och populärmusik i sina inspelningar. Trots en initial tvekan började pianisten Hancock spela även på elektriska keyboards, bland annat den elektriska pianon Fender Rhodes, efter Davis envisa uppmaning. Hancock anpassade sig snabbt till de nya elektroniska instrumenten, vilka skulle bli viktiga för hans konstnärliga utveckling. Med motiveringen att han kommit tillbaka sent från en smekmånad i Brasilien blev Hancock avskedad från Davis band. Sommaren 1968 bildade Hancock en egen sextett. Även om Davis snart upplöste sin kvintett för att söka ett nytt sound fortsatte Hancock, trots att han lämnat det aktiva bandet, att medverka på Davis skivor under de närmaste åren. Bland dessa märks In a Silent Way, A Tribute to Jack Johnson och On the Corner. Hancock lämnade Blue Note 1969 och skrev på för Warner Bros. Records. 1969 komponerade Hancock musiken till Bill Cosbys animerade TV-special Hey, Hey, Hey, It's Fat Albert. Musik från soundtracket togs senare med på Fat Albert Rotunda (1969), ett album med R&B-inspiration och tydliga jazzinslag. Hancock fascinerades allt mer av elektroniska musikinstrument. Tillsammans med den starka påverkan från Davis Bitches Brew (1970) kulminerade detta i en serie album där elektroniska instrument kombinerades med akustiska. Den här samlingen är hämtad från dessa album och singlar från 1960-talet.