Herbie Hancock - Jammin' with Herbie (2LP, Limited Edition, Färgad vinyl, Lila)

Fakta Hancock inledde sin karriär i trumpetaren Donald Byrds grupp. Han spelade in sitt första soloalbum, Takin' Off, för Blue Note Records 1962. ”Watermelon Man” (från Takin' Off) gav Mongo Santamaría en hitsingel, men viktigare för Hancock var att Takin' Off väckte Miles Davis uppmärksamhet. Davis höll då på att sätta ihop ett nytt band. Hancock presenterades för Davis av den unge trummisen Tony Williams, som var medlem i det nya bandet. Hancock uppmärksammades i hög grad när han i maj 1963 gick med i Davis andra stora kvintett. Davis sökte själv upp Hancock, som han ansåg vara en av jazzens mest lovande talanger. Rytmsektionen som Davis satte ihop var ung men effektiv och bestod av basisten Ron Carter, den 17-årige trummisen Williams och Hancock på piano. Efter att George Coleman och Sam Rivers provat på saxofonplatsen fick kvintetten sin slutliga form med Wayne Shorter på tenorsaxofon. Kvintetten räknas ofta som en av de främsta jazzensembler som någonsin funnits. Medan han var med i Davis band hann Hancock också spela in dussintals sessioner för Blue Note, både under eget namn och som sideman för andra musiker. Hancock spelade även in flera mindre kända men ändå hyllade album med större ensembler: My Point of View (1963), Speak Like a Child (1968) och The Prisoner (1969). På dessa album används flygelhorn, altflöjt och basún utöver de traditionella jazzinstrumenten. Inventions and Dimensions från 1963 är ett album med nästan helt improviserad musik, där Hancock samarbetar med basisten Paul Chambers och två latinska slagverkare, Willie Bobo och Osvaldo ”Chihuahua” Martinez. Under denna period komponerade Hancock också musiken till Michelangelo Antonionis film Blowup (1966), den första av många filmmusiker han spelade in under sin karriär. Förutom filmmusik spelade Hancock in flera musikaliska teman för amerikanska tv-reklamfilmer, bland annat för då välkända produkter som Pillsbury’s Space Food Sticks, Standard Oil, Tab Diet Cola och Virginia Slims cigaretter. Hancock skrev, arrangerade och dirigerade även ett spionliknande tema för en serie reklamfilmer med F. William Free för Silva Thins cigaretter. Hancock gillade temat så mycket att han ville spela in det som låt, men reklambyrån tillät det inte. Han skrev om harmonin, tempot och tonen och spelade in stycket som låten ”He Who Lives in Fear” från The Prisoner (1969). Mot slutet av Hancocks tid i bandet hade Davis börjat föra in rock- och populärmusikinslag i sina inspelningar. Trots en initial tvekan började pianisten Hancock spela även på elektriska keyboards, bland annat Fender Rhodes elpiano, på Davis uppmaning. Hancock anpassade sig snabbt till de nya elektroniska instrumenten, vilka skulle visa sig viktiga för hans framtida konstnärliga arbete. Med motiveringen att han kommit tillbaka sent från en smekmånad i Brasilien blev Hancock utslängd från Davis band. Sommaren 1968 bildade Hancock en egen sextett. Trots att Davis snart upplöste sin kvintett för att söka ett nytt sound fortsatte Hancock, trots att han lämnat det aktiva bandet, att medverka på Davis skivor under de närmaste åren. Bland dem märks In a Silent Way, A Tribute to Jack Johnson och On the Corner. Hancock lämnade Blue Note 1969 och skrev kontrakt med Warner Bros. Records. 1969 komponerade Hancock musiken till Bill Cosbys animerade primetime-special Hey, Hey, Hey, It’s Fat Albert. Musik från soundtracket togs senare med på Fat Albert Rotunda (1969), ett R&B-inspirerat album med tydliga jazzinslag. Hancock blev fascinerad av elektroniska musikinstrument. Tillsammans med det starka inflytandet från Davis Bitches Brew (1970) ledde detta fram till en serie album där elektroniska instrument kombinerades med akustiska. Denna samling är hämtad från albumen och singlarna från 1960-talet. Begränsad upplaga i marmorerad lila vinyl, 50 exemplar.