Cortex - Spinal Injuries LP+7"

Fakta Med djup och entusiastisk underground-kunskap var Cortex centrala i den pågående musikaliska berättelsen om svensk punk och postpunk. Cortex avlidne frontman Freddie Wadling (1951–2016) är en legend av enormt format i Sverige: han vördas på samma nivå som Captain Beefheart eller Serge Gainsbourg och har varit en viktig inspirationskälla för generationer av svenska artister under de senaste fyra decennierna. Hans verk spänner från proto-punk till balanserad jazzsång, och hans kulturella bana, från den svenska undergrunden i början av 1970-talet till hans sista år som ikonisk tolkare av den svenska sångskatten i mainstream, måste inkludera en diskussion om och upplevelsen av vad många anser vara hans största album: Cortex debut-LP Spinal Injuries. Inspelad i april 1981, utgiven i augusti 1983, står Spinal Injuries med Cortex som ett av få mästerverk inom skandinavisk postpunk. Freddie Wadling spelade i lokala band i sin hemstad Göteborg från mitten av 1960-talet: garagband, jamband, one-o s, festband. Wadling tillhörde den generation av kulturellt kunniga som omfamnade milstolparna när de hände: Captain Beefheart, The Velvet Underground, Zappa, Bowie, Eno, The Stooges, Hawkwind, tillsammans med underground-litteratur, underground-serier och konströrelser utanför mainstream, vid en tid då man fick gräva hårt för att få reda på saker. Inget internet, inga medieomnämnanden, ingen TV eller radio. Allt spreds muntligt, hepcat till hepcat. Spinal Injuries är en extraordinär skiva som inte nödvändigtvis har anknytning till Sverige, postpunk eller 1981. Jag anser att det är ett av de bästa bortglömda albumen från den här eran, en mycket originell rockskiva även idag, som står utanför tiden. Lika präglad av punkrock som av art rock, med ekon av Brian Eno, Roxy Music, Swell Maps, Neu!, Can, Tuxedomoon och listan fortsätter. Det är verkligen en rockskiva som är välinformerad av sina influenser, men som inte en enda gång viker ner sig till en representation. Som de flesta album vi återvänder till gång på gång finns det något i skårorna som får oss att känna att vi kan kliva ut ur begränsningarna i kontextuell tid och plats.