Cortex - SPINAL INJURIES (LP/7INCH/CLEAR VINYL)

Fakta Klar vinyl. Cortex var med och formade den svenska punk- och postpunkscenen, byggd på djup och engagerad underground-kunskap. Cortex frontman Freddie Wadling (1951–2016) är en legend i Sverige och respekterad på samma nivå som Captain Beefheart eller Serge Gainsbourg. Under de senaste fyra decennierna har han varit en central inspirationskälla för generationer svenska artister. Hans arbete sträcker sig från proto-punk till ekvilibristisk jazzsång, och hans kulturella bana, från den svenska undergrunden i början av 1970-talet till hans sista år som ikonisk tolkare av den svenska sångskatten i mainstream, måste inkludera ett samtal om och upplevelsen av det som många anser vara hans största album: Cortex debut-LP Spinal Injuries. Inspelad i april 1981, utgiven i augusti 1983, står Spinal Injuries av Cortex som ett av få mästerverk inom skandinavisk postpunk. Freddie Wadling spelade i lokala band i sin hemstad Göteborg från mitten av 1960-talet: garagebanden, jambanden, one-o s och partybanden. Wadling tillhörde generationen med kulturell skärpa, som omfamnade milstolparna när de kom: Captain Beefheart, The Velvet Underground, Zappa, Bowie, Eno, The Stooges, Hawkwind, tillsammans med underground-litteratur, underground-serier och konströrelser utanför mainstream, vid en tid då man fick gräva hårt för att hitta saker. Ingen internet, inga medieomnämnanden, ingen TV eller radio. Allt spreds muntligt, hepcat till hepcat. Spinal Injuries är en extraordinär skiva som inte nödvändigtvis har något med Sverige, postpunk eller 1981 att göra. Jag tycker att det är ett av de finaste obesjungna albumen från den här eran. Det är fortfarande en mycket originell rockskiva och står fortfarande utanför tiden. Lika präglad av punkrock som av art rock, med ekon av Brian Eno, Roxy Music, Swell Maps, Neu!, Can, Tuxedomoon och listan kan göras lång. Det är verkligen en rockskiva som är väl informerad av sina influenser men som aldrig en enda gång förvandlas till en representation. Som de flesta album vi återvänder till gång på gång finns något i skivspåren som får oss att känna att vi kan kliva utanför gränserna för kontextuell tid och plats.