Tiny Ruins - Ceremony (LP)

Fakta Tiny Ruins, projektet för den nyzeeländska musikern Hollie Fullbrook, är tillbaka med sitt fjärde album, Ceremony, utgivet på Ba Da Bing Records. Uppföljaren till den hyllade Olympic Girls från 2019 går djupt in i alla de gamla, grumliga mysterierna kring vad det innebär att vara människa, och ibland nästan drunknar den i dem. Ändå visar låtarna hur man kan finna styrkan att simma bort från vraket, ta sig igenom silten och ta sig upp till ytan till en ny morgon, ännu en ny chans. Ceremony sköljer in och drar med sig lyssnaren som en stark tidvattenström. Låtarna är ”kapitel” i en saga som utspelar sig vid stränderna av Manukau Harbour i Tamaki Makaurau (även kallad Auckland). Av de lokala kallad ”Old Murky” ligger Waitakere Ranges västra utkant, där Fullbrook bor. Även om hamnen i sig är ett förrädiskt och ofta förorenat vattendrag, så består den av många fridfulla vikar med tidvattenflator, skaldjur och fågelliv. ”Det är vackert men också leriga, smutsiga och försummade. Det är ett verkligt möte mellan natur och människa”, säger Hollie. Albumets låtar tog form när hon utforskade det turbulenta landskapet till fots tillsammans med sina två hundar. Ssakerna som Fullbrook fastnade för där är antecknade över hela Ceremony (omslagskonst av Christiane Shortal), lika lysande som en naturforskares skrapbok. Efter att i arton månader ha turnerat med Olympic Girls, både solo och med sitt långvariga bandlag bestående av Cass Basil (bas), Alex Freer (trummor) och Tom Healy (elgitarr, producent), återvände Fullbrook hem till stränderna vid Little Muddy Creek, utmattad och med den globala pandemin hängande över sig. Låtarna som skulle bli Ceremony fanns som anteckningsfiler, ”ojämna dikter”, ord skrivna tidigare under en djup period av personlig förlust, ord från en ”svår plats” som hon blivit skicklig på att undvika. När nedstängningen började lätta, flyttade Fullbrook in i en gammal tågvagn i staden Raglan och tillbringade flera dagar med att smida dessa hårda texter till låtar. Bandkamraternas intuitiva samspel förde de tidiga demona i en annan riktning, med uppfinningsrika, ofta glada arrangemang som placerar Fullbrooks hårda låtar på en lyckligt varm grund av ljud, stadigt förankrade i en slags musikalisk tillitsövning.