The Fall - Singles Live Vol.1: '78 - '81 (CD, Digipack)

Fakta "I have seen the madness in my area" sjunger Mr Smith på spår 4 på den här skivan. Den meningen sammanfattar mycket av det som tilltalar mig med The Fall: de tittade på The North, platsen jag växte upp på, och såg något främmande och oförklarligt i den. Inte "Gritty Northern Realism" utan snarare "Snotty Northern Sur-realism". Ett välkommet alternativ till allt det där Hovis-reklamen, brassbandet, "Ee by gum" och "Last of the Summer Wine"-trycket som man vanligtvis fick när The North nämndes i massmedia. Enligt The Fall hade folk i norra England också drömmar och såg ibland "monsters glowing on the roof" på den lokala discon och fick hantera City Hobgoblins varje dag. Det här var fantastiska nyheter. Otroligt fantastiska nyheter för en 18-åring som just lämnat skolan, levde på socialbidrag och försökte slå igenom med ett band, vilket var ganska svårt eftersom resten av bandet hade tvingats av sina föräldrar att börja på universitet. Dessutom var The North, med förlov sagt, fullständigt jävla körd år 1981: industrierna hade stängts ned av Thatchers regering och lämnat hela befolkningen i ett allvarligt chocktillstånd. Vi behövde något nytt att tro på. Ett band att tro på. "We are Northern White Crap that talks back" var ett annat inspirerande citat vid den här tiden (du kan höra det i introt till "Psykick Dance Hall" på den här skivan). För det var det jag strävade efter: jag försökte hitta en röst. Försökte ta reda på vem jag kunde bli. Tufft jobb. The Fall hade alltid varit till hjälp för mig i sådana här frågor: Pulps första omnämnande i lokalpressen, medan jag fortfarande gick i skolan, jämförde oss med "a cross between ABBA and The Fall" (bästa recensionen någonsin!), vilket var uppmuntrande, för att uttrycka det milt. Sedan gick jag med min syster för att se dem på The Leadmill, vilket ledde till ett gräl mellan oss om huruvida det vi just bevittnat "egentligen" var musik eller inte. Strunta i den frågan – vad sägs om allt annat? Får man vara så repetitiv? Måste alla instrument vara stämda? Får sångaren hänga upp sin jacka på mikrofonstativet om han blir för varm? Ja, nej, ja. The Fall gav möjligheter. Visade möjliga flyktvägar. De sa: "Anyone can do this – as long as you do it your own way". Det innebar att man var tvungen att skapa sina egna regler och hitta sina egna ämnen att skriva låtar om bland ruinerna i det nyligen postindustriella norr. Sätt igång. Den här skivan väcker tillbaka de där dagarna av inspiration och eufori. Jag kan de här låtarna utantill, även om jag aldrig köpte en Fall-singel på den tiden; John Peel spelade alltid The Falls släpp så jag spelade in dem från radion. Förlåt. Jag är säker på att du också känner till dem. Men att höra dem live, i stunden, väcker verkligen The Falls anda. Yrseln och spänningen. Det påtagliga hungret efter att hitta något nytt att sjunga om och tro på. Den här musiken blir aldrig gammal. The Fall är fortfarande den perfekta motgiftet mot "madness in our area". Må de regera länge.