Staatskapelle Weimar - Lanzelot (2CD)

Fakta Det finns mästerverk i musikhistorien som under en tid bara glöms bort, innan de återupptäcks i en senare epok som en spegel av den egna känsligheten. Skälen till glömskan är många. I fallet med Paul Dessaus sagoopera Lanzelot är de troligen tydligt politiska. Det hänger också samman med att Dessau (1894–1979), son till en judisk tobakshandlare från Hamburg, efter exil under andra världskriget bosatte sig i den sovjetiska ockupationszonen och levde till sin död som politiskt lojal men också genomgående dissident samtidskompositör i DDR. Två gånger tonsatte han texter av Brecht, tills han i sin tredje opera vände sig till sagan Der Drache av den sovjetiske författaren Jevgenij Schwarz, som dramatikern Heiner Müller bearbetade för honom tillsammans med Ginka Tscholakowa till libretto för Lanzelot. Berättelsen är så explosiv att originalet förbjöds redan under Stalin. Överraskande mötte stoffet inget motstånd från DDR:s myndigheter vid premiären på Berlins statsopera i öst i december 1969. Ändå tillhörde Dessaus musik det mest moderna och provocerande som då tilläts i DDR. Kraven på solister, kör och orkester är enorma, en rikt utrustad slagverksgrupp ger kraft, och tonsättaren använder dessutom bandinspelningar som spelas upp i salongen. Ingenstans i hans verk använder Dessau fler musikaliska stilar; från barockens concerto grosso och romantiska parodier till agitpropmusik och modern klang drar han ut alla registren. Med sin mångfald av musikaliska nivåer och sin vädjan till modet att vara fri är Lanzelot DDR:s motstycke till Bernd Alois Zimmermanns lika ambitiösa totalteater Soldaten.