Sin Fang - Sad Party (LP)

Fakta LP-version. Inkluderar tryckt innerhylla och nedladdningskod. Efter samarbetet med Sóley och múms Örvar Smárason på albumet Team Dreams (2018) tar Sindri Sigfússon återigen tyglarna själv med Sad Party. Resultatet av hektiska och mestadels improviserade jamsessioner är nio popsånger som är lika bittersöta som titeln antyder, och som slingrar sig mellan Sin Fangs signaturgrepp för catchiga melodier, rika klangtexturer och avancerat musikaliskt experimenterande. Psykedeliskt och melankoliskt på samma gång samlar den Sigfússons många olika musikaliska sidor i ett sammanhängande och oemotståndligt flöde. Sad Party spelades in av Sigfússon ensam under tre veckor i en gammal trästudio i centrala Reykjavík, innan den, precis som så många isländska lokaler på senare tid, stängdes för gott på grund av stigande hyror. "Den hade en fantastisk utsikt, något de flesta musikstudior saknar", säger Sigfússon om platsen, där han tillbringat så mycket tid de senaste åren med inspelning, dricka och bordtennis. Nu låste han in sig i tre veckor för att spela en allra sista Sad Party. Med målet att musiken skulle vara "inte för snabb och inte för långsam, inte för högljudd och inte för tyst" följde låtskrivaren en radikal stream of consciousness-metod för texterna. Med frodiga och varma droner inleder "Planet Arfth" och sätter stämningen för Sin Fangs femte soloskiva. Detta är ett farväl, säger de ordlösa sångerna i bakgrunden, men vi ska göra det bästa av det, svarar den långsamma hiphopgrooven som tar över mitt i spåret. Snart övergår det i långsamma och funkiga dreampop-ljud ("Hollow"), och Sad Party tar långsamt fart med komplext uppbyggda rytmer ("No Summer"), pianodriven powerpop ("Smother") och till och med IDM-inspirerad elektronika ("Goldenboy Is Sleeping"), innan den andra halvan gör melankolin som följer med ett farväl hörbar. Det bittra följer på det söta. Efter en underbart psykedelisk pärla ("Happiness"), en disig rockballad i mellantempo ("Never Who I Wanna Be") och ett skimrande downbeat-stycke som lyfter fram Sigfússons förmåga som producent av experimentell elektronisk musik ("Cloudjuice") fungerar "Constellation" som det perfekta avslutet på albumet. Med sin undervattensartade lo-fi-estetik och sina psykoaktiva kvaliteter avslutar den albumet med precis rätt mängd hymnisk tvetydighet. Skål för gamla platser, nya början och framför allt Sin Fang!