Serge Blenner - La Vogue (LP)

Fakta LP-version. Bureau B presenterar en nyutgåva av Serge Blenners La Vogue, ursprungligen utgiven 1980. Musik för det apokalyptiska åttiotalets Tysklandsstämning. När Serge Blenner lämnade sitt födelseland Frankrike för Hamburg i Västtyskland kunde varken han eller någon annan ana att han oavsiktligt skulle komponera ett soundtrack till det kalla kriget. Men hans mörka, monotona synthesizeralbum La Vogue blev just detta. Blenner föddes 1955 i Alsace, Frankrikes östligaste region. Han studerade komposition och harmonilära vid Conservatoire de Mulhouse. Han älskade elektronisk musik från Berlinskolan: Klaus Schulze, Tangerine Dream, Ash Ra Tempel/Manuel Göttsching, som han lärde känna när de spelade i alsaciska kyrkor och kapell. Blenner, den troende, hade sett nog för att inse att det var dags att flytta till Tyskland, varifrån musiken kom. Året var 1975. Snart började han experimentera med elektronisk musik själv, gick vidare till liveframträdanden 1978 och slog slutligen sig ner i Hamburg 1979. Ett av periodens viktigaste elektroniska skivbolag, Sky Records, hade sitt säte i Hamburg. Inom loppet av sex månader hade Blenner spelat in låtarna som skulle bli La Vogue och skickat dem till Sky Records. Affären gick i lås och La Vogue gavs ut officiellt innan året var slut. Skivan blev en stor framgång, och några låtar nådde till och med radion, avgörande nog i sändningstider då många lyssnare var uppkopplade. Den längsta låten på La Vogue är klart längst och landar på nästan nio minuter, en sällsynthet i Blenners verk, långt utanför hans vanliga tre till fem minuter. La Vogue är ett album i två halvor. Under de fyra första spåren verkar Blenner fortfarande söka sin egen stil, med början i den minimalistiska, snarare dystra fanfaren i ”Phrase I”, byggd kring ett enda melodiskt mönster. Därefter följer den nästan poppiga, harmoniskt rika ”Phrase II”, sedan den sfäriska ”Phrase III” och den kristallklara, klingande ”Phrase IV”. Om de fyra första spåren bara förenas av sin olikhet hänger spår fem till åtta mycket väl ihop. Tillsammans utgör de ett kyligt, hotfullt soundtrack, värdigt den apokalyptiska stämning som vilade över tidigt åttiotal, särskilt i Västtyskland. Med kalla krigets ångest på sin topp fruktade många att en sovjetisk kärnvapenattack var nära förestående.