Riccardo Pes Pierluigi Piran - Musica "Degenerata" Per Violoncello

Fakta Italienska tonsättare och instrumentalister födda under andra hälften av 1800-talet kan ses som barn av en verklig kulturrevolution under Risorgimento. Revolutionen föddes ur behovet av att skapa en ny nationell musikalisk identitet, fri från operans ikoniska och dominerande roll. Under större delen av 1800-talet hade operatraditionen överskuggat den instrumentala, som först efter 1860 började få särskild fart och spridning. Det enade Italien jämfördes nu med de stora europeiska makterna och behövde framstå som mer kultiverat, progressivt och sofistikerat. Instrumentalmusik, både symfonisk och kammarmusik, hade alltid associerats med litteratur, filosofi och den mer intellektuella världen, och passade perfekt för att gestalta en ny musikalisk identitet för landet, en identitet som kunde mäta sig med och konkurrera med den stora tyska modellen. Så är fallet med de tre tonsättare som presenteras här (Sinigaglia, Fano, Massarani). De omfamnade fullt ut sina föregångares arv men fick, precis som dem, betala priset för att leva i ett övergångsskede. Som i ett limbo mellan det "gamla" och det "nya", mellan romantiken, vid den tiden helt utmattad i resten av Europa, och de första glimtarna av ett nytt musikaliskt språk som snart skulle röra sig mot dekonstruktion med 1900-talets avantgarde. Ändå är resultatet av deras arbete värt historiskt och framförandemässigt intresse och visar på nödvändigheten av att återupptäcka en betydande del av den italienska musikhistorien. Deras gemensamma judiska bakgrund och den påföljande censuren genom de rasistiska lagarna från början av 1930-talet kan i viss mån ha bidragit till glömskan kring dessa namn. Riccardo Pes och Pierluigi Piran fokuserar på den här inspelningen på de intressanta verken för cello och piano av de tre tonsättarna.