Paradise Lost - Ascension Retail Box (Boxset / 2LP Color Vinyl / 7" Single / CD)

Fakta Ascension (2LP i Crystal Amber, digipak, 7", 12" konsttryck av omslaget, 12-sidigt häfte i vinylstorlek) Fem år efter det triumferande ”Obsidian” (#2 i Tyskland, #4 i Schweiz, #5 i Österrike) är de brittiska kungarna av doom och dysterhet tillbaka! Paradise Lost blandar Metallica-liknande riffning, Type O Negatives tyngd och Nick Holmes sång, som pendlar mellan Gahan, Eldritch och dödsgrymtningar. Det nya albumet ”Ascension” är ett lysande exempel på att vissa band blir bättre med åren! ”Mer än tre decennier in i karriären, och med över två miljoner sålda album, är Paradise Lost fortfarande metallens mörka sidas obestridda kungar. Bandet bildades i Halifax 1988 och blev snabbt känt som pionjärer inom gothic metal genom tidiga banbrytande album som Gothic från 1991, en träffande titel, en blandning av tyngd sammanflätad med skuggig melodi och atmosfär. Bandet har aldrig varit statiskt i sitt skapande, och under karriären har de utforskat en mängd vägar inom mörk musik, från slammig doom-death-grund till att erövra metallens mainstream med de enorma, frodiga ljuden på Draconian Times från 1995, och vidare till mer experimentella, elektroniska inslag. De har påverkat artister så skilda som Cradle of Filth, HIM, Gatecreeper och Chelsea Wolfe. Nu, 2025, återvänder kvintetten från Yorkshire med sitt märkliga 17:e album, Ascension, en skiva som visar att deras krona fortsätter att glänsa och understryker hur de nått sin position. Producerat av gitarristen Gregor Mackintosh i Black Planet Studios i East Yorkshire, med trummor och sång inspelade i NBS och Wasteland Studios i Sverige, består det av tio spår som spänner över bandets alla ljud, från kraftfull heavy metal till skyhögt melodiska partier, samtidigt som en mollton av melankoli finns kvar och är oemotståndlig. ”Folk borde förvänta sig att vi blir ännu mer eländiga”, skämtar frontmannen Nick Holmes när han får frågan vad fansen kan vänta sig av Paradise Lost 2025. När han förklarar albumtiteln och texterna framgår dock att de fortfarande är mästare på sitt hantverk. ”Albumtiteln bygger på tanken om att stiga till en bättre plats, i fiktionen från jorden till himlen, och alla krav som följer med det”, utvecklar han. ”I verkligheten strävar människor ofta efter att komma till en bättre plats från födseln, de försöker vara bättre människor, trots att den enda belöningen är döden. ”Texterna handlar om allt livet kastar på oss”, fortsätter han. ”Det är aldrig förutsägbart, och inom det kan det också vara skrämmande. Hur människor hanterar döden, vilka kryckor de vänder sig till och hur det mentala tillståndet påverkas av livsförändrande situationer är alltid intressant.” Det gäller även musiken i sig. Öppningsspåret Serpent on the Cross inleds med ett härligt doomigt riff, för att halvvägs växla upp till dånande klassisk metal, driven av dubbelbastrumma och ett nästan Metallica-artat riff. På Silence Like the Grave sjunger Nick ”om meningslösheten i krig, poängjakt i människans namn” över ett perfekt gothic metal-parti. Tyrant’s Serenade visar bandets inövade förmåga att få enkelhet att låta enorm, toppad av Gregors signaturgitarr med spöklika ledmelodier, medan Lay a Wreath Upon the World börjar som en tyst elegi och växer mot ett sorgset klimax, och avslutningsspåret The Precipice inleds med pianolinjer innan det för allt till en värdig avslutning. Allt detta visar med mästerlig hand hur stort register Paradise Lost har och kan bemästra, på ett sätt som ingen annan band fortfarande lyckas återskapa riktigt likadant. ”Efter 35 år är allt medvetet”, säger Nick. ”Det är svårt att inte vara 100 procent säker på varifrån allt kommer, med en så stor och varierad bakkatalog, men i slutändan handlar det bara om huruvida vi gillar musiken vi skapar eller inte. Om vi gör det, stannar den! Det har inte förändrats sedan vi var tonåringar.” Ascension står stolt i Paradise Losts kanon. Eländet upphör aldrig, men, säger Nick, så gillar de det. ”Ironiskt nog”, skrattar han, ”