Miquela - I A De Sars (LP)

Fakta Hypnotiserande acid folk och vandrande världsmusik på minoritetsspråk bildar en revolutionens flod mellan Languedoc och Côte d'Azur i denna fantastiska, sällan spelade intima gemenskapsutgåva från 1978. Trådarna i sköra, samlarbara outsider-genrer som acid folk, fransk jazz, brasiliansk musik och världsmusik gör det nästan obegripligt att detta enastående soloalbum av den enamnade occitanska sångerskan, låtskrivaren och aktivisten Miquela har undgått berömmelse och bredare uppskattning under fem decennier. Inspelad i en enkel provisorisk studio i ett klassrum 1977 är denna förbluffande kristallklara inspelning ett av de bästa exemplen du sannolikt kommer att höra. Skivan drar sig inte för ambitiösa små stråkarrangemang och intima galliska jazzinslag, och den representerar den tysta stormen som växer ur stoltheten och skyddet av det antika romanska språket occitanska, som talas av färre än 1,5 miljoner människor i södra Frankrike (samt delar av Italien och Spanien). Den förenar naturligt ett brett spektrum av influenser och drivs av samma passionerade glöd som finns i privatpressade minoritetsspråksskivor från Bretagne, Katalonien och Wales. Miquelas första och enda soloskiva spelades in på begäran av poeten Ives Roqueta för hans occitanskspråkiga skivbolag Ventadorn. Albumet har musiker från Miquelas omgivning i Toulon och arrangemang av viktiga musiker som medförfattaren Jean-Michel Mariou, jazzkontrabasisten Didier Capeille (senare knuten till Marseilles Etron Fou Leloublan) och gitarristen Gilles Cardon, som regelbundet spelade för det bretonska skivbolaget Nevenoe, vilket knöt samman de två franska rörelserna för språkåterupplivning. Skivan släpptes och togs väl emot av en stödjande och engagerad occitansk fanbas. Det blev Miquelas enda soloalbum i fullängd (föregånget av en 7-tums EP med bildhylsa, som liknar det walesiska bolaget Sain) och lade grunden för framtida utgivningar med hennes folkrockgrupp Lei Chapacans (Vagabonderna), som ledde till turnéer så långt bort som Sardinien, Jemen och Moskva. Som en viktig föregångare till den förbisedda genren av occitanska folksångerskor, som Estela, Nicòla, Jacmelina, Rosina de Peira E Martina och Claudia Galibert, markerar denna skiva början på en resa som så småningom skulle göra hennes älskade huvudperson till en central figur i den engagerade occitanska språkmedian.