Mestrovic / Zagreb Philharmonic Orchestra - 3 Rhapsodies for Piano & Orchestra (CD)

Fakta Det är frestande att jämföra Matej Meštrovićs kompositionsstil med hans stora föregångare i den senromantiska traditionen. Mycket av den kroatiske tonsättarens stil och teknik skulle nog passa väl in i Rachmaninovs konserter, Tjajkovskijs verk eller Prokofjevs neoklassicism. Namnet på albumets första verk, Danube Rhapsody, väcker dessutom naturligt associationer till Smetanas liknande flodtema Vltava. Lägg till att Meštrović, liksom de flesta av sina stora musikaliska förfäder, är en skicklig virtuos pianist, så är det lätt att förstå varför 3 Rhapsodies med säkerhet möts med entusiasm. Men en skicklig tonsättare som Meštrović nöjer sig förstås inte med ren epigonism. Och det finns verkligen en originell röst som ständigt bryter fram ur traditionen. Det beror delvis på Meštrovićs kloka instrumentation: Danube Rhapsody använder bland annat cimbalom och tamburica (den kroatiska långhalsade luten), vilket direkt visar lyssnaren att hen hör Balkan, inte Ryssland eller Tjeckien. På samma sätt använder Chinese Rhapsody traditionella kinesiska instrument som pipa, erhu och zheng, som ljuvligt kontrasterar mot tremolostråkarna i Zagrebs filharmoniska orkester. Amerikaner från östkusten kommer att föras tillbaka hem i Meštrovićs New England Rhapsody, ett verk som till en början är lika tröstande och känslosamt hjärtevärmande som den transatlantiska brytningen i en film från 1940-talet. Det är dock ett vilseledande andrum: den sista satsen, med jazziga rytmiska inslag och Meštrovićs återkommande kroatiska röst, för lyssnaren tillbaka till albumets inledande upphetsade glöd. I stället för att tona bort som mindre verk kanske gör, avslutas det med en smäll. Det finns inget sätt runt det: 3 Rhapsodies är en triumf. Det är inte alls osannolikt att kommande generationer, när de får frågan om vilken den första berömda kroatiske tonsättaren de kommer att tänka på, med övertygelse kommer att utbrista: "Meštrović, förstås!"