Marvin Gaye - Alive in America (2LP, Färgad vinyl, Remastrad, Limited Edition, Guld)

Fakta När Gaye skrev på för Tamla strävade han efter en karriär som artist inom jazz och standardlåtar, utan någon önskan att bli R&B-artist. Innan släppet av hans första singel började Gaye stava sitt efternamn med ett extra "e", på samma sätt som Sam Cooke gjort. Författaren David Ritz skrev att Gaye gjorde detta för att tysta rykten om hans sexualitet och för att skapa mer distans mellan sig själv och sin far. Marvin var med och formade Motowns sound på 1960-talet, först som anställd studiomusiker och senare som soloartist med en rad framgångar, vilket gav honom smeknamnen "Prince of Motown" och "Prince of Soul". 1962 nådde Gaye framgång som medkompositör till Marvelettes låt "Beechwood 4-5789", där han också spelade trummor. Hans första solo­framgång, "Stubborn Kind of Fellow", släpptes senare samma september och nådde nummer 8 på R&B-listan och nummer 46 på Billboard Hot 100. Gaye nådde först popens topp 40 med danslåten "Hitch Hike", som toppade som nummer 30 på Hot 100. "Pride and Joy" blev Gaye's första topp tio-singel efter släppet 1963. De tre singlarna och låtarna från sessionerna 1962 ingick på Gayes andra album, That Stubborn Kinda Fellow, som gavs ut på Tamla i januari 1963. Från oktober 1962 medverkade Gaye i Motortown Revue, en serie konsertturnéer med huvudsaklig spelplats på USA:s nord- och sydöstra kuster, som en del av Chitlin' Circuit, en serie rockkonserter på spelställen som välkomnade främst svarta musiker. En filmad konsert med Gaye på Apollo Theater spelades in i juni 1963. Senare samma oktober gav Tamla ut livealbumet Marvin Gaye Recorded Live on Stage. "Can I Get a Witness" blev en av Gayes tidiga internationella framgångar. 1964 spelade Gaye in ett framgångsrikt duettalbum med sångerskan Mary Wells, med titeln Together, som nådde nummer 42 på poplistan för album. Albumets dubbelsidiga singel, med "Once Upon a Time" och "What's the Matter With You Baby", nådde var och en topp 20. Gayes nästa soloframgång, "How Sweet It Is (To Be Loved By You)", som Holland-Dozier-Holland skrev för honom, nådde nummer 6 på Hot 100 och topp 50 i Storbritannien. Gaye började få tv-exponering vid den här tiden, i program som American Bandstand. Också 1964 medverkade han i konsertfilmen The T.A.M.I. Show. 1965 hade Gaye två R&B-singlar på första plats, "I'll Be Doggone" och "Ain't That Peculiar", båda skrivna av Miracles. Båda låtarna blev miljonsäljare. Efter detta återvände Gaye till jazzinspirerade ballader för ett hyllningsalbum till den nyligen avlidne Nat "King" Cole. Efter inspelningen av "It Takes Two" med Kim Weston började Gaye arbeta med Tammi Terrell på en serie duetter, mestadels komponerade av Ashford & Simpson, bland dem "Ain't No Mountain High Enough", "Your Precious Love", "Ain't Nothing Like the Real Thing" och "You're All I Need to Get By". I oktober 1967 kollapsade Terrell i Gayes armar under en konsert i Farmville, Virginia. Terrell fördes därefter snabbt till Southside Community Hospital i Farmville, där läkarna upptäckte att hon hade en elakartad hjärntumör. Gayes Motown-låtar inkluderar "Ain't That Peculiar", "How Sweet It Is (To Be Loved by You)" och "I Heard It Through the Grapevine". Han spelade även in duetter med Mary Wells, Kim Weston, Tammi Terrell och Diana Ross. Under 1970-talet spelade Gaye in albumen What's Going On (1971) och Let's Get It On (1973) och blev en av de första artisterna på Motown att bryta sig loss från produktionsbolagets kontroll. Hans senare inspelningar påverkade flera R&B-subgenrer, som quiet storm och neo soul. "Sexual Healing", släppt 1982 på albumet Midnight Love, gav honom hans första två Grammy Awards. Gayes sista tv-framträdanden var på NBA All-Star Game 1983, där han sjöng "The Star-Spangled Banner", och i Motown 25: Yesterday, Today, Forever samt Soul Train. Denna konsertinspelning gjordes flera månader före hans tidiga död.