Marisa & the Moths - What Doesn't Kill You (CD, Digipack)

Fakta Så det verkar som att bandet fungerar som en kanal för individer att visa upp ett talang som går utöver vad de annars skulle ha tillgång till. Först fanns Sophie Lloyd, en f.d. Moth som blivit gitarrvirtuos åt stjärnorna och har ett kontaktnät i hårdrock som skulle få vilken blivande gitarrist som helst att tappa hakan. Sedan finns Marisa Rodriguez själv, vars namn i spetsen för hela projektet är helt motiverat. Hårdrocken letar ständigt efter en stark kvinnlig sångare, men i de uppåtsträvande banden är det få som kan mäta sig med Rodriguez. Det är därför hon är den enda på albumomslaget: hon är superstjärnan. Man kan gå ännu ett steg längre och säga att hon motiverar hela Marisa And The Moths existens som band. Utan henne skulle det kännas betydligt mindre bra, i ett landskap mellan 90-talets alternativ rock, grunge och hårdrock som, särskilt nu, kan kännas lite begränsat. Det är det som gör att What Doesn't Kill Yous 16 låtar sticker ut så högljutt, utan en skymt av subtilitet. Det finns ett uttalande på gång med det här albumet, på alla fronter. Cursed är en stark inledning på den punkten: den tar bort rockklichéerna helt till förmån för piano, stråkar och Rodriguez perfekt träffsäkra känslosamhet, som ger så mycket mer i den här miljön. Detsamma gäller Straight-Laced, med albumets främsta refräng, som den glesa högtidligheten i alt-country gör ännu större. Egentligen kunde hela den här texten vara en hyllning till Rodriguez som sångare, och den skulle vara helt motiverad. Hon har allt man kan önska sig: kraft, räckvidd, flyt och förmågan att ta till sig samtida artisters uttryck samtidigt som hon låter som sig själv. Och det säger en hel del att sånglinjerna är albumets stora höjdpunkter i genomsnitt. Det finns en obönhörlig beslutsamhet i hur Wither Away och Gaslight reser sig som bergspelare ur havet, kontrasterad mot den mer stoltserande och roliga Sad. På ett album där Rodriguez frigör sig från missbrukande relationer och skadliga mentala föreställningar är andetaget av att omfamna det mänskliga verkligen imponerande. Ännu bättre är att hon är naturlig i alla lägen, oavsett om det handlar om sårbarhet, att åter navigera självkärlek eller att resa sig tio mil höga i en handling av enorm trots. Allt detta sagt finns det en ganska tydlig skillnad mellan hur hon står sig på albumet och hur The Moths gör det. Det är väntat när bandnamnet i praktiken placerar dem som medföljande musiker, och även om det vore orättvist att påstå en anonymitet i framförandet som liknar uppförstorade studiomusiker stämmer det inte helt fel. De står för albumets svagaste del, Fake It Till You Make It, och dess försök till studsig pseudopunk som är för platt och kraftlös för att kännas särskilt effektiv. Resten är för det mesta inte så dåligt, men det finns inte heller mycket smak att hämta ur det. Rodriguez låter ofta medvetet högre och mer framträdande i mixen, och en instrumentpalett som redan har svårt med riktigt vrål eller utbrott blir ännu mer undanskymd. Sammantaget är What Doesn't Kill You ett album vars bästa och svagaste sidor ganska lätt syns. Ett band som tar sig fram mot mål räddas av en sångerska som är mångsidig och så säker på sin förmåga att hon nästan på egen hand väger upp några mindre säkra steg. Det kan jämna ut sig i slutändan, men man skulle helst vilja ha något sånt här jämnt balanserat på alla fronter. Det är absolut värt ett försök för Rodriguez ensam; hon är en äkta talang som förtjänar en genombrottet i går. Kanske är det ändå gränsen för vad som går att göra. Mönstret med överbegåvade soloartister som dyker upp ur Marisa And The Moths utan förvarning tyder på det.