Licorice Roots - Licorice Roots Orchestra (Rsd2025)

Fakta Har du någonsin tagit en riktigt bra eftermiddagslur? Den sorten där du glider iväg, och på väg tillbaka till eftermiddagen smyger sig bitar av drömmen in i verkligheten, bitar av verkligheten in i drömmen? När du vaknar kan du inte avgöra om eftermiddagen just blev bättre för att drömmens bästa delar följde med in i dagen, eller för attluren laddade om dig så helt att du nu har ett helt nytt perspektiv?
Så låter Licorice Roots Orchestra av Raymond Listen.
Om du lutar huvudet i rätt vinkel hör du det bästa från Marc Bolan, Donovan och Beatles. Eller kanske bara en enormt begåvad fan som bryter ljuset genom det, men när du precis har vaknat, vem kan säga?
Raymond Listen, som bandet först hette, bildades i början av 1990-talet av sångaren, låtskrivaren och pianisten Edward Moyse, när han flyttade från landsbygdssamhället Wellsboro i norra Pennsylvania till Newark, Delaware, och bad Dave Milsom att starta ett band tillsammans med honom. Milsom började snabbt spela trummor. Så småningom kom Dave Silverman (flöjt/glockenspiel/keyboards) och Kim Benner (fingercymbaler) med. Det fanns en fruktbar musikscen i full gång i Delaware, med jämnåriga akter som Jimmy Crouse, Zen Guerrilla, Smashing Orange och Carnal Ghia, och några av dem delade scen med Raymond Listen under 1991 och 1992. Om du ville se ett nationellt turnerande band fick du troligen åka till Philadelphia, men det hände något här också.
1992 började Raymond Listen spela in i Noise New York, med studioägaren och legendariske scenbråkaren (Mark) Kramer. Hans verksamhet var i omvandling, och inspelningarna flyttade snabbt till hans nya anläggning Noise New Jersey. Inspelningarna som blev ”Licorice Root Orchestra” gick så bra att Kramer erbjöd sig att ge ut resultatet på Shimmy-Disc.
En kort repetition för dig som inte levde genom indierockens boom på 1980- och 1990-talen: Kramer är artist, producent, samarbetspartner och skivbolagschef som arbetade med en svindlande mängd artister, bland dem Galaxie 500, The Butthole Surfers, Ween, Penn Gillette, John Zorn, Jad Fair, Daniel Johnston, Low, King Missile, Bongwater, Gwar, Boredoms, Jon Spencer, Yo La Tengo och många, många fler. Shimmy-Disc var hans skivbolag, och det var lika känt för de överdimensionerade och utanförstående personligheter han samlade (och själv gestaltade) som för sin skickliga och kvicka produktionsstil.
Bolaget var ingen kommersiell kraftkälla, men det hade ett överdimensionerat kulturellt avtryck. Folk uppmärksammade Kramer och Shimmy-Disc. I en värld där punk och indierock nyligen hade vänt upp och ned på den etablerade kommersiella ordningen var små skivbolag möjliga kläckplatser för nästa stora grej, och Shimmy-Disc stod högt upp på listan i New York.
Troligen till följd av Shimmy-Discs räckvidd recenserades albumet brett, och recensionerna var extatiska. Melody Maker kallade det ”Seismic” och hyllade det som ”ett delikat verk av märkligt geni”. NME kallade det ”magiskt och barnsligt”. CMJ skrev ”genomsyrat av essensen från Pet Sounds utan att låta härmande”. Sassy-magasinet delade ut sitt eftertraktade ”Cute Band Alert”. Ingen av detta verkar ha bidragit särskilt mycket till radiospel eller försäljning.
En kort turné på våren 1994 tog dem till Chicago, Milwaukee, St. Louis, Louisville och två olika städer i West Virginia. De spelade några regionala konserter med Dogbowl, några enstaka spelningar i New York och bytte gradvis namn från ”Raymond Listen” till ”Licorice Roots Orchestra”. Ett andra album spelades in i Noise New Jersey, men oenigheter mellan Moyse och Kramer om mixning och produktion ledde till att bandet lämnade skivbolaget, och Moyse tog över producentrollen för de följande inspelningarna. De gjorde och gav ut sex till utmärkta album med lägre profil, det senaste kom 2009.
Hur kunde ett så vackert, unikt verk komma ut mitt i en kreativ boomperiod och förbli nästan oupptäckt? Min teori är: Det var för snällt. Folk letade efter sarkasm, ångest, neuros och förtvivlan i sin indierock 1993, och Raymond Listen erbjöd frid och lugn. Nåd vinner inte en strid mot en tryckluftshammare.
Nu kommer Now Riding Easy till undsättning. Om du någonsin älskade Flaming Lips drömskare sida, idén om Elephant 6 eller en bra eftermiddagslur, här är din chans. Det är därför världen behöver skivsamlare. Licorice Roots Orchestra är, på sina egna villkor, ett mästerverk. God natt.
---Geoffrey Weiss, Los Angeles, 2024


Låtlista
1 September In The Nigh
2 Cloud Symphonies
3 Saturn Rise
4 Lemon Peel Medallion
5 Tangled Weeks
6 Ocean's Long Floor / Spell On This Room
7 Sunday Theme Of Petals
8 Coronation Day
9 Let Darkness Fall
10 Everyday Supernatura
11 Garden Of Chalcedony
12 Black-Eyed Susans
13 Firmament