Laura Hickli - Stranger To Myself (LP)

Fakta Världen fortsatte bara att snurra. Vi slog i marken igen, och jag trodde att jag hade dött. Allt blev svart en sekund. Sedan stannade plötsligt bilen. Krafterna försvann, men inuti mig slutade snurrandet inte. Min kropp var stilla. Men inombords fortsatte jag att tumla. Så beskriver Laura Hickli bilolyckan som förändrade hennes liv och nästan krossade hennes relation till musiken. Stranger To Myself, Hicklis fullängdsdebut, rör sig genom hennes resa från brott till återhämtning. "Vad är meningen med att vara levande när allt kan tas bort så snabbt?" Hicklis osminkade minnen präglas av rädsla, chock och överlevnadsskuld. De dyker upp i Stranger To Myselfs mörkaste partier och förankrar albumet i rå, oskyddad sårbarhet. Under en USA-turné 2023 spårade Hicklis bil ut på is, lämnade vägen, snurrade 180 grader ut i mötande trafik, for baklänges utför motorvägen och rullade tre gånger nedför en 50 fot hög backe. Medan bilen tumlade nedför sluttningen kände Hickli hur allt saktade ner, hur hennes tillhörigheter lyfte runt henne, hängande i en kuslig stillhet, medan tiden sträckte ut avståndet mellan liv och död. Det tog bara tjugofyra sekunder, och trots att hon inte skadades allvarligt påverkades hon djupt. Under månaderna som följde blev låtskrivandet ett sätt att packa upp det som hennes kropp hade överlevt men som hennes sinne inte kunde acceptera. Stranger To Myself är en klingande resa mot läkning. Musiken har enorm kraft för Hickli; det är så hon bearbetar, så hon knyter kontakter, så hon överlever. Genom hela albumet möter hon sorg, rädsla och dissociation på sin väg mot acceptans och utveckling. Två känslomässiga strömmar löper genom skivan: låtar som har sina rötter i förlust och ångest, och andra som försiktigt föreställer sig en framtid bortom överlevnad. Dessa motsatta toner lever sida vid sida och skapar en orolig känslovärld som speglar trauma och återhämtning. Genom mörkret och förtvivlan växer ljuset fram. Stranger To Myself är en känslomässigt turbulent upplevelse, en meditativ reflektion i limbo som till slut kulminerar i ett ljudmässigt klimax. Hård, rå instrumentering ekar genom hela skivan, och intensiteten skingrar lugnet från några sekunder tidigare. Låtarna som växte fram är inga vackra, polerade reflektioner; de är oroande och smärtsamt mänskliga. Återhämtning har inget tydligt slut, men skapandet har gett henne gemenskap, och nu känner sig Hickli mindre ensam.