Karen Dalton - In My Own Time - 50th Anniversary Standard Deluxe (4LP, Remastrad, 180 gram)

Fakta Karen Daltons album In My Own Time från 1971 står som ett verkligt mästerverk av en av musikens mest mystiska, gåtfulla och bestående inflytelserika artister. Light in the Attic firar 50-årsjubileet av In My Own Time med en specialutgåva av denna monumentala klassiker. Med Daltons tolkningar av låtar som ”Are You Leaving for the Country”, ”When a Man Loves a Woman”, ”Katie Cruel” och hennes postumt uppmärksammade signaturframträdande ”Something On Your Mind” finns utgåvan i en 50-årsjubileums Deluxe Edition, som kraftigt utökar Light in the Attics återutgåva av albumet från 2006, koproducerad av Nicholas Hill. Deluxe-utgåvan innehåller det nyremastrade albumet In My Own Time (2021), presenterat på tre sidor av 45 rpm-vinyl på 180 gram, pressad hos Record Technology Inc. (RTI), med den fjärde sidan som visar alternativa tagningar från albumsessionerna. Boxen innehåller också två 7-tumssinglar med tidigare outgivna liveinspelningar från Beat Club i Tyskland 1971, båda pressade hos Third Man Record Pressing och förpackade i tip-on-omslag. Allt ljud har nyremastrats av Dave Cooley, medan skivorna skurits av Phil Rodriguez på Elysian Masters. Ett 20-sidigt häfte med sällan visade foton, liner notes av musikern och författaren Lenny Kaye samt bidrag från Nick Cave och Devendra Banhart avrundar paketet, som levereras i ett särskilt trefaldigt omslag. Karen Dalton (1937–1993), uppvuxen i Oklahoma, förde med sig många olika influenser i sitt arbete. Som Lenny Kaye skriver i liner notes går det att höra ”jazzen hos Ella Fitzgerald och Billie Holiday, nedsänkningen i Nina Simone, den appalachiska klagan hos Jean Ritchie, [och] R&B och country som måste ha sipprat in när hon tog sig till New York”. Beväpnad med en banjo med lång hals och en tolvsträngad gitarr skilde sig Dalton från sina samtida med sin karakteristiska, världströtta sång. I början av 1960-talet blev hon en fixtur i folkscenen i Greenwich Village, där hon tolkade traditionellt material, bluesstandarder och låtar av samtida som Tim Hardin, Fred Neil och Richard Tucker, som hon senare gifte sig med. Bob Dylan blev omedelbart tagen av hennes konstnärskap. ”Min favoritsångerska på stället var Karen Dalton”, minns han i Chronicles: Volume One (Simon & Schuster, 2004). ”Karen hade en röst som Billie Holiday och spelade gitarr som Jimmy Reed.” De som kände Dalton förstod att hon inte var intresserad av att böja sig för skivbolagens krav. På scenen interagerade hon sällan med publiken. I studion var hon lika obekväm med inspelningsprocessen. Hennes debut från 1969, It’s So Hard to Tell Who’s Going To Love You The Best, återutgiven av Light in the Attic 2009, spelades in i smyg, eftersom Dalton trodde att hon bara repade låtarna. När Woodstock-medpromotorn Michael Lang kontaktade Dalton om att spela in en uppföljare för sitt nya bolag, Just Sunshine, var hon minst sagt tveksam. Albumet skulle göras på hennes egna villkor, i hennes egen tid. Det blev en sexmånadersperiod i Bearsville Studios i Woodstock, NY. Albumet producerades av basisten Harvey Brooks, som hade spelat med Dalton på It’s So Hard to Tell Who’s Going To Love You The Best. Brooks, som var stolt över att vara ”enkel, stabil och stöttande”, förstod Daltons arbetssätt men var också beredd att ge milt uppmuntrande stöd och utmana artisten att tänja på sina kreativa gränser. ”Jag försökte ge henne en flexibel situation”, berättade han för Kaye. ”Jag lät henne bestämma, tempot, känslan. Hon var mycket tyst, och jag tog med mig allt till henne; om hon behövde mer föreslog jag alternativ. Alla var känsliga inför henne. Hon var ledaren.” Dalton, som sällan framförde egna kompositioner, valde ut ett brett urval material att tolka, från traditionella låtar som ”Katie Cruel” och ”Same Old Man” till Paul Butterfields ”In My Own Dream” och Richard Tuckers ”Are You Leaving For The Country”. Hon utökade också sitt vanliga repertoar med R&B-hits som ”When a Man Loves a Woman” och ”How Sweet It Is”. I ett avsteg från hennes tidigare LP erbjöd Daltons nya inspelning fylligare, mer popinriktade arrangemang med en mängd skickliga studiomusiker. Medan publiken på 1970-talet kanske inte var redo för Daltons musik, skulle en ny generation snart upptäcka hennes arbete. Under decennierna efter hennes död har en mängd artister nämnt Karen Dalton som en inspiration, bland dem Lucinda Williams, Joanna Newsom, Nick Cave, Angel Olsen, Devendra Banhart, Sharon Van Etten, Courtney Barnett och Adele. I den hyllade dokumentärfilmen Karen Dalton: In My Own Time funderar Cave över hennes unika tilltal: ”Det ställs en slags krav på lyssnaren”, förklarar han. ”Oavsett om du gillar det eller inte måste du träda in i hennes värld. Och det är en förtvivlad värld.” Peter Walker, som också medverkar i filmen, utvecklar tanken: ”Om hon kan känna på ett visst sätt i sin musik och spela det så att du känner så, då är det verkligen det mest magiska någon kan göra.” Han tillägger: ”Hon hade en djup, genomträngande och kärleksfull själ… det kan man höra i hennes musik.”