Jerry Phillips - For The Universe (LP, Limited Edition, Färgad vinyl, Guld)

Fakta Stjärnorna som samverkade och gav upphov till Jerry Phillips debutalbum som soloartist, For The Universe, har kretsat i den sällsynta atmosfären hos Sam Phillips Recording Service i Memphis, studion som är uppkallad efter hans far och byggdes efter hans framgångar med Sun Records med Elvis Presley, Carl Perkins, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis, sedan den öppnade 1960. Att det tog 64 år för stjärnorna att helt ställa in sig är snarare ett bevis på Jerrys egen orubbliga väg än på att han är son till mannen som släppte loss rock 'n' roll på världen. Den sista pusselbiten föll på plats när studion förvärvade den ursprungliga Spectra Sonics-konsolen från Stax Studio B, där soulklassiker som Rufus Thomas "The Funky Chicken" och stora delar av Isaac Hayes katalog spelats in. "Jerry sa: 'Jag vill vara den första som spelar in på Stax-konsolen i Phillips.'" När det var dags för den så kallade "shakedown session" minns albumets medproducent Scott Bomar: "Vi gillade resultaten och det var början på skivan. Jerrys inspelningsmetod var ett fönster mot hur det förmodligen var att spela in på Sun, väldigt liveartat, spontant och oövat. Allt hade en verklig spontan känsla och anda." Viktigast av allt tjänade Jerrys metod låtarna, ett tiospårigt tourde force som sträcker sig från rockare i full fart till långsamt glödande countrysoul, alla fulla av ackordväxlingar som ger lyssnaren ett leende av bekväm igenkänning samtidigt som de griper tag i hjärtat. Den drivande gitarren och hornstöten i "Number One Girl" och den ömma tremolon och orgelfärgade uppföljaren "Treat Her Like She's Mine", som båda kunde ha varit bokändar på ett Jerry Lee Lewis-album från tiden efter Sun, lägger grunden för en musikalisk färdkarta från Memphis till Muscle Shoals med tillräckligt många tillflöden för att rymma den västtexanska tumbleweed-känslan i "Black Widow Eyes", den glödande Gulfkustsoulen i "I Like Everything I See" och den munspelstunga bluesrockaren "24:6 Not 7", skriven tillsammans med austinska honky-tonk-artisten Dale Watson. Vägen från Tennessee till Alabama är väl trampad av Scott och Halley, vars produktionsbakgrund speglar respektive ort. På samma sätt visar studiogruppen, med garagesoulgitarristen John Paul Keith som ankare, att den trivs fullt ut på kanten av vilket musikaliskt stup som helst, så länge det finns känsla i det. Oavsett om det handlar om att se tillbaka med bittersöt eftertanke i "She Let Me Slip Right Through Her Fingers" eller om en möjlig framtid med krogaktig antydan i "Good Side, Bad Side, Side Of Crazy Too" (där Jerry nickar åt sin korta karriär i wrestlingringen genom att presentera sig med pseudonymen DeLayne Phillips), blir låtarna bara djupare och djupare, och kulminerar i triumfen i "New Pair Of Everything", som gör upp med läget utan att ge upp ("I'm not gonna give up / No, I'm not goin' down / That don't mean my world / It ain't spinnin' 'round and 'round..."). De stridbara hornraderna i låten är den perfekta förberedelsen för en nedväxling till den träskrockiga svaggen i "Specify", där Jerry avslutar med att sjunga över en gitarrslinga av Pops Staples som för tankarna till ett av hans favoritcitat av Sputnik Monroe: "Rough, tough and hard to bluff." Lika soulfull och sydstatlig som den är unikt spontan, för tankarna, precis som Jerry Phillips själv, till ett annat citat, den här från Muscle Shoals-countrysoulens låtskrivare Dan Penn. "Någon frågade Dan en dag: 'Hur skulle du beskriva Memphis-soundet?' Och han sa: 'Tja, vi låter bara ingen annan bestämma vad vi ska göra.' Och där har vi det!"