Jerry Phillips - For The Universe (LP)

Fakta Myriaden av stjärnor som stod i rätt läge för att skapa Jerry Phillips debutalbum som soloartist, For The Universe, har kretsat i den sällsynta atmosfären kring Sam Phillips Recording Service i Memphis, studion med faderns namn, sedan den öppnade 1960. Studion byggdes efter faderns framgångar på Sun Records med Elvis Presley, Carl Perkins, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis. Att det tog 64 år för stjärnorna att helt ställa sig i linje är mer ett bevis på Jerrys egen orubbliga väg än på att han är son till mannen som släppte loss rock 'n' roll på världen. Den sista pusselbiten föll på plats när studion förvärvade den ursprungliga Spectra Sonics-konsolen från Stax Studio B, där soulklassiker som Rufus Thomas "The Funky Chicken" och stora delar av Isaac Hayes katalog spelats in. "Jerry sa: 'Jag vill vara den första som spelar in på Stax-konsolen på Phillips.'" När det var dags för den så kallade "shakedown session" minns albumets medproducent Scott Bomar: "Vi gillade resultatet, och det var början på skivan. Jerrys inspelningsmetod var ett fönster mot hur det antagligen var att spela in på Sun: väldigt levande, spontant och oövat. Allt hade en verklig spontan känsla och anda." Viktigast av allt tjänade Jerrys metod låtarna, en tio spår lång tour-de-force som sträcker sig från rockare i full fart till långsam countrysoul, alla fulla av ackordbyten som ger lyssnaren ett leende av bekväm igenkänning samtidigt som de griper tag i hjärtat. Den drivande gitarren och de smällande hornen i "Number One Girl" och den ömma tremolon och orgelklangen i uppföljaren "Treat Her Like She's Mine", som båda skulle kunna vara bokändar till ett post-Sun-album med Jerry Lee Lewis, lägger grunden för en musikalisk färdkarta från Memphis till Muscle Shoals, med tillräckligt många grenar för att ta in den västtexanska tumbleweed-stämningen i "Black Widow Eyes", den glödande soulen från Gulf Coast i "I Like Everything I See" och den munspelstunga bluesrockaren "24:6 Not 7", skriven tillsammans med honky-tonk-artisten Dale Watson från Austin. Vägen från Tennessee till Alabama är väl trampad av Scott och Halley, vars produktionsbakgrund speglar respektive ort. På samma sätt känner sig den skickliga studiogruppen, med garagesoulgitarristen John Paul Keith som ankare, helt bekväm med att balansera på kanten av vilken musikalisk klippa som helst, så länge det finns känsla i det. Oavsett om låtarna blickar bakåt med bittersöt eftertanke i "She Let Me Slip Right Through Her Fingers" eller mot en möjlig framtid med barrumsantydningar i "Good Side, Bad Side, Side Of Crazy Too" (där Jerry hänvisar till sin korta karriär i wrestlingringen genom att presentera sig med pseudonymen DeLayne Phillips), blir de allt djupare, och de kulminerar i den eftertänksamma men ändå kämpande triumfen i "New Pair Of Everything" ("I'm not gonna give up / No, I'm not goin' down / That don't mean my world / It ain't spinnin' 'round and 'round..."). Låtens skarpa hornlinjer är den perfekta uppladdningen till ett skifte ner i sumprockens swagger i "Specify", där Jerry avslutar med sång över en gitarrslinga av Pops Staples som påminner om ett av hans favoritcitat från Sputnik Monroe: "Rough, tough and hard to bluff." Lika själfull och sydstatlig som den är unikt spontan påminner For The Universe, liksom Jerry Phillips själv, om ett annat citat, denna gång från Muscle Shoals-countrysoullåtskrivaren Dan Penn. "Någon frågade Dan en dag: 'Hur skulle du beskriva Memphis-soundet?' Och han sa: 'Tja, vi låter bara ingen säga åt oss vad vi ska göra.' Och där har du det!"