Jennifer Batten - Whatever (CD)

Fakta Hyllad som en av planetens mest kreativa, fantasifulla och talangfulla gitarrister och alltid i framkant när det gäller teknik, återvänder Jennifer Batten med sitt tredje soloalbum, det fängslande ljudlandskapet ”Whatever”. Albumet släpps som ett dubbelpaket med CD och DVD och beskrivs av Jennifer själv som ”guitronica”. Albumet har gott om gitarr, men ”Whatever” är rikt på texturer med en mängd olika ljud och röstsamplingar, och har en humoristisk röd tråd genom hela skivan. Musiken är också påverkad av olika etniska kulturer, till exempel den afrikanska stämningen i ”Off the Deep End”. Om tillkomsten av albumet säger Jennifer: ”Jag började ursprungligen skriva många av de här låtarna för Jeff Beck när jag var med i hans band. Min tredje cd har dröjt länge, så nu är jag glad att ha dessa låtar för mig själv! Han fick mig intresserad av elektronisk musik, och jag är mycket glad att ha det som en ny riktning med alla fantastiska, inspirerande ljud som finns tillgängliga idag.” DVD:n innehåller en kommentar av Jennifer till varje videospår, och den har legat till grund för den korta sammanfattningen av varje låt nedan. Jennifer beskriver albumet som ”något slags” instrumentalt. I de flesta låtarna finns röstsamplingar som berättar historier, men inte den vanliga typen av sånglyrik och melodier. Jag spelade och programmerade största delen av skivan, med undantag för några gästartister.” ”Ass Whoopin'” är ett hiphopspår med den andre gitarristen (Jon Clark) från Michael Jacksons Bad Tour, där han använder en komisk talad karaktär som han ofta använde under 1988, när jag var med på turnén. Han berättar om frustrationen över att köpa elektronik i den moderna tiden. Till det andra solot triggar jag ett orgelljud med gitarrsynten, vilket blev väldigt jazzigt bara på grund av ljudet jag använde. Melodin är mycket böjlig och slingrande. ”Ricochet” är ett experimentellt ljudlandskap som börjar med förvrängda trummor och en mängd gitarrljud, tekniker och texturer. Det är en lekfull kärlekssång. ”Off the Deep End” har en stark afrikansk prägel, med en sånglinje från en grupp små barn i introt. Det är en blandning av tribal groove och drömsk, andfådd synth, med Andre Berrys basspel i ”Jaco-esque”-stil. Breakdownen övergår i en berättelse uppläst av Debbie Schepp (jag är svag för brittisk accent). Jag lät medvetet berättelsen vara lite vag, så att lyssnaren kan föreställa sig olika situationer som hon beskriver. ”Whatever” för skivan tillbaka till Los Angeles och är en patetisk hyllning till kulturell förfall i den moderna ungdomens språk. De använder ordet ”whatever” för att ersätta de flesta ord i språket, på grund av lättja. Låten använder olika samplingar av människor och accenter som säger ”whatever”. Fokus ligger på ren nonsens omgiven av melodi och en knasig gitarrsolo. ”Fearless” är mitt första återvändande till akustisk gitarr efter många år med enbart elgitarr. Gitarren är stämd på ett ovanligt sätt och jag har ingen aning om vilka toner som är vilka. Låten skrevs helt utifrån ljudet, vilket är mycket befriande. ”Hooligan's Holiday” är ett samtal utan text mellan gitarren och sångarens vokala riff. Det är ett ljudexperiment som börjar med samplingar av det förfärliga markbrum jag hade i studion vid den tiden. Jag bestämde mig för att använda just bruset och göra det musikaliskt och perkussivt i introt, i stället för att ge upp tills jag kunde få en ljudtekniker att laga det! ”In the Aftermath” är skivans kompositoriska höjdpunkt för mig och den första balladen jag skrivit. Den känns som ett andligt äventyr som tar dig på en sinnlig resa. ”Run With It” fokuserar på samplingar från Herman Begay, en indiansk sångare. Den börjar med indiansk flöjt och blandar också instrument från Indien. ”Cupid's Arrow” handlar om min bästa vän som gifte sig medan jag var på turné. Jag samplade hans berättelse om bröllopet när jag kom tillbaka och använde de bästa bitarna för den här kärlekssången. Det finns många lekfulla ljud och ett överraskande slut. ”Inner Journey” kan mycket väl vara startpunkten för den här skivan. Percussionen bygger på samplingar av kroppsljud. Detta är skivans komiska höjdpunkt, med en knasig video som passar. Även om titeln ”Inner Journey” låter som ett andligt projekt, handlar det mer om den inre resa kroppen gör under matsmältningen. De flesta kvinnliga artister använder kroppsdelar för att marknadsföra sin musik, något som gjorts till leda, och jag tycker att det är ganska fantasilöst! Jag föredrar en mer kreativ, chockerande och uppmärksamhetsgrabbande vinkel.