Hundredth - Faded Splendor (LP, Färgad vinyl)

Fakta Hundredth har byggt karriären på förvandling och omfamnar förändring som sin mest utmärkande egenskap. Under det senaste decenniet har bandet från South Carolina skaffat sig ett rykte om att tänja på gränserna och utveckla sitt sound med varje nytt album, som om de klev in i en ny värld. Från de rasande hardcore-rötterna till den frodiga, uppslukande shoegazen på RARE, som hamnade på Stereogums lista över de 50 bästa albumen 2017, och vidare till det skimrande, filmiska synthpopen på Somewhere Nowhere, har varje utgåva känts som början på ett annat band. Hundredth har utforskat ett kalejdoskop av genrer med obeveklig nyfikenhet. Varje era känns verkligen som en ny identitet, ibland smärtsam, ibland vacker, men alltid obeveklig i sin vilja att gå framåt. Nu, efter fem år i mörkret, återvänder de med Faded Splendor, en livfull kollision mellan post-punkens intensitet och bredbildad indierock. Albumet hämtar från decennier av alternativa influenser: den kantiga pulsen från revivalen i början av 2000-talet, den grubblande intensiteten i brittisk post-punk från 80-talet, det hymniska skimret från alternativ rock på 90-talet och den atmosfäriska driften i dream pop, med en touch av alt-country som flimrar i marginalen, kanske bara ett tecken på att man vuxit upp i South. Men det är inte nostalgi, det är framdrift. Skivan öppnar med ”Curve”, ett svävande, känslomässigt laddat spår som sätter tempot, med ett frodigt, vidsträckt sound som påminner om Silversun Pickups eller den atmosfäriska karaktären hos indierock från tidigt 2000-tal. ”Big Love” följer, med tyngden av bredbildad power-pop och en smittsam, skimrande energi. ”Dark Side”, den första singeln, fick beröm från Stereogum, som liknade dess energi vid tidig Bloc Party och lyfte fram Chadwick Johnsons vokala ”burly intensity” över en krok som är ”clean and big”. ”All The Way” kanaliserar hymnisk dance-punk och bredbildad indie, med en energi i stadionformat som drivs av en dunkande 4/4-puls och kantiga gitarrer. ”Blitz” levererar en hårt spänd post-punk-hymn, obeveklig och katartisk, någonstans mellan Placebo, Interpol och den explosiva glöden hos tidig Arcade Fire. ”Waste” mals fram genom en vägg av utblåsta gitarrer innan den faller samman i en kaotisk virvel av samples och skivspelare, ett av albumets mest oförutsägbara ögonblick. ”Glimmer” följer som slutet på en filmisk uppväxtberättelse, euforisk, nostalgisk och vidöppen. Sedan drar ”Dazzle” undan mattan igen och blandar alt-country-sånginflexioner med dream pop-texturer som påminner om melodiken hos Dizzy Up the Girl-eran Goo Goo Dolls eller tidiga Third Eye Blind. Avslutningsspåret, ”Faded Splendor”, för lyssnaren listigt fram till kanten och faller sedan fritt in i ambient jazz. Det känns mindre som en applåd och mer som ett hopp från en klippa.