Herren des Opernchores des Deutschen Nationaltheaters Weimar - Faust Symphony S. 108 Mephisto Waltz No. 3 S. 216 (CD)

Fakta När Franz Liszt tog över hovorkestern i Weimar 1848 levde man där på minnet av Goethe, som tidigare lett hovteatern. Liszt är den direkta arvtagaren till denna berömda scen, men som musiker. Med sin Faustsymfoni, som uruppfördes samma dag som Goethe- och Schillermonumentet avtäcktes framför teatern, tar psykologin sig in i musiken. Liszts ambition var att förnya musiken genom en mer intim förbindelse med poesin. Faustsymfonin visar hur ljud och tonmålning kan framkalla en fantastisk, episk och psykologisk värld. Varje sats motsvarar en karaktär vars väsen och psykologi den skildrar. Detta är programmusik, men den berättar ingen historia och är absolut inte beskrivande musik. Liszt gestaltar musikaliskt karaktärernas djupa natur och erbjuder en subtil och analytisk tolkning av berättelsen om Faust, så som Goethe berättade den. De tre karaktärsbilderna är klingande psykologiska tablåer, där Liszt inte bara återger karaktärernas öden eller beskriver deras känslor: han framkallar deras psyken. Kirill Karabits leder Staatskapelle Weimar i detta repertoar som så starkt präglar orkestern.