Hans Schaeuble - Piano Concerto, Op. 50 Concertino,

Fakta Det finns bara anekdotiska belägg för hur tonsättaren Hans Schaeuble upptäckte musiken. Han lärde sig tydligen spela piano i tidig ålder: redan som barn skrev han ner musikstycken. Under hans år i Lausanne finns det många berättelser om hans närvaro vid konserter med Orchestre de la Suisse Romande under Ernest Ansermet, vilket ledde honom till slutsatsen att han själv borde bli tonsättare. Mot föräldrarnas vilja, särskilt hans styvfars (hans far hade avlidit 1922), förberedde han sig för musikstudier. Från senast 1927 till slutet av 1930 studerade han piano för Karl Adolf Martienssen och komposition för Hermann Grabner vid Landeskonservatoriet i Leipzig. Schaeuble flyttade till Berlin den 15 eller 16 december 1930. Han var nu frilansande tonsättare och förblev det till sin död; han innehade aldrig någon tjänst. Konserten för piano och stråkorkester op. 50 från 1967 är Schaeubles femte verk för piano och orkester. Hans första försök i formen går tillbaka till 1931, hans första år i Berlin: Konserten för piano och stråkorkester op. 9, som aldrig framfördes. Konsertinon för oboe och stråkorkester op. 44 från 1959 är den första av tre blåsarkonserter som Schaeuble komponerade i följd mellan 1959 och 1962. Den 9 september 1956 skrev han sin första anteckning om förstudier; den 11 november 1956 färdigställde han sin Serenad i B-dur för stråkorkester op. 42. Trots att verket verkar ha varit en beställning finns inga uppgifter om några framföranden.