Guided By Voices - Self-inflicted Aerial Nostalgia (LP, Nyutgåva)

Fakta Self-Inflicted Aerial Nostalgia var Guided by Voices tredje album, utgivet av bandet själva 1988 i en upplaga på 500 exemplar. Medan bandets två tidigare album visar starkt låtskrivande och gott om visioner, är det här som GBV-soundet verkligen börjar ta form. Devil Between My Toes är fullt av kontraster, variation och mörk psykedelia, och uppföljaren Sandbox är en sammanhållen affär med 60-talsinfluenser. Self-Inflicted Aerial Nostalgia förenar de två hållningarna med utmärkt resultat. Inte förvånande började inspelningen innan Sandbox ens var färdigpressad. Sessionerna resulterade i en avbruten LP med titeln Learning To Hunt, men efter personalbyten och omtankar lade Robert Pollard på hyllan större delen av låtarna och avfärdade dem som för lika Sandbox. Rättvist nog, eftersom flera av Pollards senare låtar låg på en helt annan nivå än tidigare. Här finns de första av de klassiska Pollard-långsamtbrännarna, ofta byggda på en enkel melodisk eller rytmisk figur som cirklar utåt, samlar tyngd, variation och oundviklighet när låten utvecklas till något oväntat men ändå självklart. Det är det hörbara motsvarigheten till att se en fjäril växa ur sin kokong. Några saker är unika för just den här LP:n. Originaltrummisen Peyton Eric, en kraftpaket, återvänder på nästan hälften av spåren, medan ljudtekniker och soloGitarristen Steve Wilbur lyser som starkast, vilket ger några av de mest renodlat rockande GBV-låtarna som någonsin skurits i lack, till exempel ”Earful o’ Wax”, som bokstavligen exploderar ur högtalarna när solodelen börjar. I andra änden får du Pollard som spelar in perfekta popguld hemma med bara röst och gitarr, något som skulle bli ett kännetecken på senare GBV-album. Materialet är enormt varierat, men allt är sammanfogat så att albumet är en enda helhet, en mosaik.