Geoffrey Poole - Pianist's I Ching (3CD)

Fakta Som engelsk tonsättare som i ett halvt sekel har beundrats av publik och kritiker har Geoffrey Poole förvånansvärt nog förblivit en gåtfull gestalt. Trots många sändningar, porträttkonserter, prestigefyllda beställningar från BBC, BCMG och Hallé samt utmärkta recensioner har kritikerna i allmänhet haft svårt att placera honom stilistiskt. Uttryck som ”eklektisk” och ”sicksackartad utveckling” förekommer ofta; ”inte ens studentnivå” samsas med ”förbluffande originalitet”. Tonsättarens egen syn är att medan branschen vill att du upprepar din vinnande formel, är livet begränsat och fantasin förtjänar att utforska allt som lockar den. Till detta hör några ovanliga konsertar, en för javanesisk gamelan och västerländsk orkester (Swans Reflecting Elephants), en annan för afrikanska trummisar och fem ensembler (Two-Way Talking) och en konsert för jazzpiano och bleck (Lucifer), som alla sändes i BBC Radio 3. Men här, i det tjugoåriga projektet A Pianist's I Ching, kan vi se en syntes av Pooles kärlek till utforskande och ett uttalat, begränsande ramverk. I Ching (den forntida kinesiska ”Förvandlingarnas bok”) är både ett orakel och en filosofisk avhandling, där varje situation ses som ännu en stenhäll i vår växande medvetenhet. Förändring (förvandling genom tid) är förstås musikens grundläggande villkor, men genom att komponera ett kort karaktärsstycke till vart och ett av I Chings 64 tillstånd har Poole fört sin fantasi in i begrepp och känslor som är främmande för västerländskt tänkande och öra. I många av dessa stycken är musikspråket lätt att ta till sig, men resultatet kan ändå överraska. Så är förändringens natur. Titeln A Pianist's I Ching förtjänar en kommentar. Geoffrey Poole är många saker: en engagerad lärare, en pensionerad professor, miljöaktivist, farfar. Men pianist? Inte i meningen utbildad vid akademi, även om han tog ett LRAM på den tid då externa sökande kunde ta examen. Däremot i den meningen att han har spelat piano sedan urminnes tider. Han kunde spela alla Beethovens sonater när han var femton år; faktiskt gjorde han det under en helg i september 1964 och analyserade även alla 96 satserna. Han är pianist i den meningen att han vet vilka toner som ingår i vad han än hör, var och hur de skulle spelas på klaviaturen och hur man framkallar magiska klangfärger; hans musikalitet är i grunden pianistisk. Så även om flera av spåren på skivan uruppfördes i Purcell Room av framstående unga pianister (de nämns i tonsättarens dedikationer, som finns i häftet) – och enligt Geoff själv spelade de betydligt bättre än han gör – så överbryggar den här skivan klyftan mellan text och utförande; den visar vad partituret var tänkt att åstadkomma. Enligt kritikern och författaren Stephen Johnson: ”Humor och tyst vördnad, lyrisk poesi och kärv lekfullhet, romantisk längtan och retsam ironi – omfånget är enormt, förmedlat genom en kedja av oändligt uppfinningsrika miniatyrer, vackert tänkta för pianot och vackert spelade av tonsättaren själv.”