Frustration - So Cold Streams (LP)

Fakta LP-version. Under 1990-talet fanns det, var man än bodde i Frankrike, ett fåtal band man kunde se fem eller tio gånger om året. På de mest avlägsna och landsortsbelägna platserna i landet inspirerade de massor av ungdomar att starta eget band eller fanzine och satsa på något annorlunda. Det var mer än musik. Det var en anda, en idé. Och under de senaste tio åren har ingen fångat dem bättre i Frankrike än Frustration. Någonstans på de mest avlägsna och landsortsbelägna platserna i landet behöver några ungdomar fortfarande se på världen ur ett annat perspektiv. Ändå var det ingen som väntade sig en skiva som So Cold Streams. Frustration hade i det läget lätt kunnat spela säkert och släppa en skiva i stort sett identisk med den förra, intensiv, skrovlig, ärlig men utan risk. De hade kunnat fortsätta fylla lokalerna utan klagomål. Men redan från de allra första sekunderna av ”Insane”, ett enormt elektro-punkmonster som inte hade sett malplacerat ut på en EBM-EP från 1988, förstår man att saker och ting inte kommer att gå som planerat. I stället för att etablera en bekväm rutin spelade Frustration in sitt femte album som om det vore det första, som ett gäng killar som spelat ihop i sex månader, som inget har att förlora och en vild vilja att bita ifrån. Den post-punkiga krångligheten finns förstås kvar (martialiska trummor, elastisk bas, hit-and-run-gitarrer), men So Cold Streams är full av en helt ny energi, vilda texter och rejäl dristighet. Lyssna på ”Brume”, en industriell mardröm med texter som skrikits på franska. Eller den poppiga och intima ”Lil' White Sister”, som låter överraskande likt Smiths eller Echo & The Bunnymen. Eller den galna ”Slave Markets”, där bandet bjöd in Jason Williamson, halva Sleaford Mods, ett band som var avgörande för Frustrations nyfunna ungdom. ”Sleaford Mods är ett band som, både musikaliskt och mänskligt, gav oss ett riktigt uppsving”, förklarar Fabrice Gilbert (sång). ”De gav oss en verklig känsla av frihet, vilket gjorde att jag verkligen kunde säga allt jag ville i mina texter, prata om extremt personliga ämnen likväl som mycket mer allmänna saker, vare sig de var politiska eller sociala.”