Ensemble Galilei - There I Long To Be

Fakta Vem kunde ha väntat sig det? Inte vi, i alla fall. När vi åtta möttes på WBEZ i Chicago den 13 september 2022 trodde vi att vi tog första steget mot en ny cd. Det var en bra dag i studion, vi fick mycket gjort och det lät riktigt bra, men sedan ägnade vi större delen av 2023 åt ett kammarteaterverk som delade sin tid mellan Los Angeles och Chicago, vilket lämnade lite utrymme för nya studiodagar. Den 5 januari 2024 samlades vi igen för inspelning, den här gången på Tonal Park i Takoma Park, Maryland, och vi var många. Gruppens fem kärnmedlemmar var där, med Tim Langen på fiol och James Oxley på tenor, sammanlagt sju musiker. Dan producerade, Charlie satt vid mixerbordet och Lindsey hade överblicken. Ärligt talat var det ett tufft pass. Vi hade varit för optimistiska om vad som gick att uppnå, kanske var vi underrepeterade, och jag hade cancer. Det här är inget ynkt synd-mig-ögonblick. Det är bara ett faktum att när man har cancer utan att veta om det, inte är diagnostiserad, så känns ingenting rätt, och det gjorde det inte heller. Även i dimman av utmattning och sjukdom fanns det strålande, glittrande ögonblick av extraordinär musik. Isaac tog med sig sin saxofon. Ensemble Galilei, känd för sin korsning mellan tidig musik och folkmusik, hade aldrig spelat in något så modernt. Cape Clear, en traditionell irländsk melodi, skulle spelas på saxofon med viola da gamba som ackompanjemang. Vem kunde ha trott det? Båda instrumenten mullrade och sjöng, Isaacs saxofon red på de rödglödande kolen av sorg, medan gambans låga register gav en medspelare i mörkret. James Oxley gav allt i Come Away, Death, med Jesse Langens fantastiska gitarr som gav melodin utrymme, luft och ljus. Bernard McWilliams, sessionens fotograf, var på plats när jiggsviten spelades in, en rakt framåt irländsk svit som Tim, Jesse och Isaac hade satt ihop några dagar tidigare. Han tittade mig rakt i ögonen och sa: "Det där är som att höra ren glädje." The Boys of Barr na Sraide, med sin fullkomliga ofullkomlighet, får mig fortfarande att gråta när jag hör Isaac sjunga: And when the hills were bleeding and the rifles they were aflame To the rebel homes of Kerry the Saxon strangers came And the men who fought the Auxies and beat the Black and Tans Were the boys of Barr na Sraide who hunted for the wren. Jag gjorde en biopsi den 15 april och berättade för min kirurg att min första lediga dag för operation var den 17 juni. Jag hade saker att göra. Vi hade redan inspelningar inbokade. När vår producent, Dan Merceruio, och jag lyssnade på spåren från december fanns det musik som lyfte och partier som inte riktigt nådde upp. Vi behövde en fiolspelare. Jag ringde Hanneke Cassel, som bor i Boston, frågade om hon kunde ta en dag och komma till DC för att spela in, och när hon sa: "Ja, om det är den 6 maj", var vi redo. Jag flög upp för en repetition, vi gick igenom spåren hon skulle arbeta med, hon skapade vackra och fängslande stämmor, och den 6 maj blev en av de dagar av koncentrerad kreativitet som man aldrig glömmer. Vid den tiden fanns det två projekt på gång, på parallella spår. För första gången skulle vi spela in en cd med tidig musik i en konventionell klassisk stil. Ensemble Galilei hade alltid varit känd som en korsningsgrupp, vilket innebar att traditionell musik alltid fanns runt hörnet, även när vi spelade tidig musik. Vi strävade aldrig efter en nivå av historisk framförandepraxis som kunde engagera publiken för tidig musik, förrän nu. Vi var bara fyra när vi möttes för att repetera på våren, och när repetitionerna var över och vi var övertygade om att vi hade något att säga som aldrig sagts förut, bokade vi en session den 6–9 juni. Kathryn Montoya och jag var de representanter för tidig musik från Ensemble Galilei, och vi skulle få sällskap av den enastående lutenisten Ronn McFarlane och den suveräna engelske tenoren James Oxley. Tyvärr, precis innan James skulle flyga till USA från England, testade han positivt för covid. Studion på Sono Luminus var bokad, Erica Brenner, vår producent, hade sina biljetter, och Robert Friedrich, vår ljudtekniker, hade packat all utrustning. Vi skulle spela in. Studion är utformad för att en grupp ska spela in tillsammans, dela utrymme, höra musiken medan den spelas och känna rummets resonans. Där finns ingen isolering, inga överdubbar, ingen rättning av den där irriterande surrande strängen i takt fyra som skulle bli ett problem senare. Inspelningens ljud blir bredare, det finns mer rumsklang, och processen är i grunden annorlunda. Man ser varandra, hör varandra andas. Och gör man ett misstag lever det kvar i allas mikrofon. Det finns trots allt en fördel och en nackdel med allt. Dagarna med inspelningen tillsammans med Kathryn och Ronn var fantastiska. Eftersom vi hade bokat tre dagar (och eftersom vi inte spelade in någon vokalmusik) kunde vi fokusera, verkligen ta vår tid, bre ut oss och lyssna, och med Erica som försiktigt ledde oss kunde vi ordna om och börja om. Det är sällan som tiden är din vän i studion, men för oss under de dagarna var den det. Vi kunde boka studion med James för 4–6 augusti, och där möttes vi igen. Ärligt talat: två av de sånger James sjöng betyder oerhört mycket för mig, och sättet han sjöng John Dowlands Flow My Teares och Go Crystal Teares gjorde det till en exquisit upplevelse att spela basstämman, med Ronn på lutastämman. Och jag hör det i inspelningen. All den intentionen, all den till synes enkla teknik (som vi vet inte är enkel) och hjärtat de lade i framträdandena, det är sådant man lever för i musiken. Jag ringde Collin Rae, chefen för Sono Luminus, på vägen hem från sessionen, i hopp om att han kanske hade ett bra namn till denna Ensemble Galilei-avknoppning för tidig musik. Han föreslog att vi i stället för att släppa två olika projekt under två olika namn skulle ge ut en enda inspelning som en tvåcd-box. Lindsey Nelson, vår exekutiva producent, som alltid verkar ha visdomen och erfarenheten att vägleda oss när vi är på okänt territorium, satt i bilen under samtalet. Det var ett omvälvande ögonblick. Det fanns så många saker som kändes rätt med det, och samtidigt fanns stora hinder. Vi hade alltid varit en ensemble som omfamnade ett brett musikaliskt register, så att sätta tidig musik och traditionell musik på samma cd var vardag. Men vi hade spelat in i radikalt olika ljudmiljöer, med avsikt, och det var en utmaning att foga samman dessa skilda ljudlandskap. Men Collin hade rätt. Det var galet att avknoppa en annan grupp, ge den ett nytt namn och släppa en cd. Och även om det aldrig hade fallit Lindsey eller mig in, var en tvåcd-box den perfekta lösningen. Sommaren 2024 var tuff, och ändå dök det hela tiden upp fantastiska saker. Några år tidigare tittade jag för första gången på vår Spotify-sida och såg att vi hade miljontals streamningar. Våra största städer var Paris, Seattle och London, och vår publik bestod huvudsakligen av personer i slutet av tonåren, tjugo- och trettioårsåldern, inte vår vanliga konsertpublik, och de hörde inte musiken på en Spotify-radiokanal, de lyssnade och delade med vänner. Detta hände över hela världen. Och sedan i augusti slog titelspåret Come, Gentle Night från en cd som släpptes 2000 på Telarc, rejält. Plötsligt låg våra fem största städer alla i Turkiet. Låten streamades hundratusentals gånger, och delades igen från en person till en annan. Folk lyssnade. Strålbehandlingen för mig började i september. Till min första session, som skulle bli den längsta, frågade teknikern vad jag ville höra, och jag sa: "Mig. Oss. Ensemble Galilei." Han hittade Ensemble Galilei på Spotify, och medan jag låg på det kalla metallbordet i det kyliga, svagt upplysta rum