Dino Spiluttini - Heaven (LP)

Fakta Heaven är ett verk av samtida kyrkomusik. Det kretsar kring döden, och konceptet väcktes när Dino Spiluttini upptäckte sin mors förberedelser inför både hennes egen död och hans. Han kom till hennes hem 2015 för att bli ledd till den lokala kyrkan och visades de två intilliggande platser hon hade reserverat för deras urnor. Spåren på Heaven utgör tillsammans en lika personlig och förväntansfull förhandling med döden. Delvis hämtat från orgelinspelningar gjorda i samma kyrka använder albumet ofta Arvo Pärts kompositionsmetod tintinnabuli. Utöver metodens tematiska logik kring det heliga passar den Spiluttinis tendens att, trots tunga och dynamiska partier, minimera tonal komplexitet. Hans karakteristiska användning av gnisslande bas, rastlöst oregelbundet tempo och hackig distorsion återkommer. Den här gången kombineras de med pads, harpor, fladdrande orglar och svepande körer. Spårtitlarna på Heaven framkallar intensiva känslomässiga konflikter, särskilt de som uppstår ur upplevelser av kroppslighet. Touch isolation är en term för den giftiga maskulina stigmatiseringen av platonisk beröring mellan män. Om en sådan referens på ett album som kretsar kring död och livet efter döden väcker frågan om Spiluttini anser att någon beröring, än mindre platonisk, är möjlig i Heaven, så besvarar kanske titeln ”Flesh Angel” den. Liksom ”Body at War” och ”Weakened Centurion” placerar en sådan titel musikens oro bland pågående kamper om kroppsacceptans. Samtidigt påminner ”Rainbow Bridge” om 1980-talets prosadikt som lovar en evig återförening i döden med ens älskade förlorade husdjur. I sammanhanget verkar dessa olika tecken fånga den längtansfulla spekulationen att kroppar, som erfarenhetens knutpunkter, inte kastas bort i döden; tvärtom når de ett tillstånd av fullkomlighet. Heaven rör sig inom dramatiska och ständigt skiftande miniatyrer. Som kyrkomusik saknar den verklig gemensam medverkan eller trohet mot psalmtexten. Istället måste den förhålla sig till negation och evighet som pålitliga hot mot generationsmässigt och rumsligt avstånd, mot personliga kamper med jordisk kroppslighet och mot den oroliga, hyperaktiva navigeringen av identitet i senmodernitet.