Cyrus Pireh - Thank You, Guitar (CD)

Fakta *NU TILLGÄNGLIG PÅ CD!!! I stora drag är shredders musikens proffsbrottare, som handlar med överdriven dramatik men saknar själ, ett revir för fingertappare, greppbrädssmörjare och dem som ser musik som en tävlingsmatch. Gitarristen med samvete håller därför sig borta från shredning, även om han då och då med finess springer över greppbrädet för att visa att han, du vet, verkligen kan spela. Men för den typiske avantgitarrlyssnaren är shredning bortom all anständighet. Vilket för oss till Cyrus Pirehs nya Palilalia-utgåva Thank You, Guitar, hans senaste försök till ”transcendental shred electric guitar music”. (Kolla in ”If I Can Play Fast Enough It Will Turn into Food and Shelter” på Bandcamp för en långformatig förkroppsligande av vad det här innebär.) Pireh, som kallar sig anarkist och förmodligen är musik-som-sport-fiende, förvandlar 32-delsnotens greppbrädessprint till en hypnotisk kokande massa, spelad och inspelad med lite annan elektronisk krångel än en Digitech DD5 och några mystiska förstärkarmodifieringar. Resultatet låter som om Pireh har stuckit en kontakt i vardera av lyssnarens trumhinnor, med en snabb digital delay som studsar fram och tillbaka över pannloberna, där den våta och torra signalen från hans nio strängar knappt går att skilja åt. Pireh ser faktiskt sitt maximalistiska tvåhandsskrapande som en spegel, där lyssnaren kan skönja alla slags detaljer i den snabbt självförökande klang- och rytmväven. Titelspåret, med sina hårnålssvängar som ekar Fred Friths ”Hello Music”, ännu en chockerande LP-inledning, etablerar den här metoden direkt. (”What Are We Doing What Could Be Done”, ett annat Bandcamp-spår, bygger på samma extatiska mojo.) Men långt ifrån att dröja kvar i glitter och glans följer varje låt olika tangentiella vektorer. Vissa, som ”Free Palestine”, använder bandekö för att smeta ut ljuden till en disig, proto-psykedelisk ton, medan andra sträcker längre feedbacktider till unisona linjer som påminner om Enos allt uppslukande Revox (dock mindre tonhöjdsförskjutet). Men den verkliga hjärnvriden på skivan är ”Amen Family”, där fingerpickningen och strängskrapandet återuppfinner den ärevördiga amen break som en elektrifierad freak-folk/jungle-opus för fingerstilsgitarr, något som måste höras för att tros. Sammantaget är Thank You, Guitar ett jättekliv framåt i Palilalias omdefiniering av sologitarrskivan, och en av de första verkligt nyskapande saker jag hört en gitarr spotta ur sig på länge. Den utnyttjar spänningen mellan precision och kaos, glider aldrig helt över till det ena eller det andra, men håller engagemanget på maximal nivå och är fylld av aktivitet ända till slutet. -Tom Carter