Browbeats - Wither Wing (LP, Färgad vinyl, Remastrad, Limited Edition, Röd)

Fakta Browbeats är inget band, men namnet ger en bra utgångspunkt för två av de bästa kristna album som någonsin gjorts. Det är oklart hur nära släkt de två är (det första tillskrivs faktiskt Brow Beat, två ord), men några av samma artister, framför allt Michael Knott och Gene Eugene, medverkar i produktionen och låtskrivandet. I slutet av 90-talet hade Michael Knott skrivit fler bra låtar än han rimligen kunde spela in med sina olika projekt (Aunt Bettys, LSU, Bomb Bay Babies), så han samlade ett stjärnspäckat studioband för att backa olika sångare när de spelade in några av dem. Ungefär som att göra en egen hyllningsskiva, fast de flesta låtarna var nya och många krävde en annan röst och stil än vad Knott själv hade gett dem. Resultatet är ett album som låter som en samlingsskiva, men med mer inre sammanhang än sådana projekt brukar ha. Dessutom går de flesta av låtarna inte att hitta någon annanstans. Tonen på det andra albumet, Wither Wing, skiljer sig från tyngden i livet genom att vara betydligt mer uppsluppen, rockig och glatt lekfull än debuten (Unplugged Alternative). Wither Wing bryter den uppsluppna, lekfulla tonen med ett undantag, titelspåret, som är en långsam Beatles-inspirerad låt sungen av Everett (Prayer Chain/Violet Burning) och bärs fram av Eugenes retro-mjuka, känslosamma keyboards. Albumet börjar med "Stonergirl", sjungen (eller rappad) av Ted Cookerly från EDL med en hiphop-intro av Dax. Låten låter som ingenting Knott tidigare gjort; den kan tilltala fans av P.O.D./Limp Bizkit, men överraskar på det här albumet. "Getting Normal" är en Aunt Bettys-låt (från Ford Supersonic) omgjord med sång av Scott Silletta från PlankEye och Fanmail. Gene Eugene sjunger "Out of Time", som Knott skrev men som nu låter som en förlorad Adam Again-outtake. Två versioner av Aunt Bettys vilda "Rikki Racer" följer, en av Knott själv och en annan med en okänd kvinnlig sångare. Terry Taylor sjunger två låtar; "Happy Old Man", som han skrev tillsammans med Knott, för tankarna till Daniel Amos glansdagar när de spelade in låtar som "Ain't Gonna Fight It" och "Father's Arms" för Maranatha. "Just Wanna Be with You" är en fin långsam rocklåt, spelad och sjungen av en av kristen musiks bästa gitarrister, Jason Martin från Starflyer 59. "Herb's Garage" är en av Knotts bästa ballader; den sjungs här av en anonym gäst som låter som David Lowery från Cracker men troligen är Knott själv. Sedan, efter en ny rockig version av "Tattoo" som representerar en av LSU:s finaste inspelade stunder, sjunger Wayne Everett från The Prayer Chain den vackra vaggvisan som utgör albumets avslutande titelspår. Alla medverkande artister har stilar tillräckligt starka för att sätta sin egen prägel på låtarna och därmed tilltala sina respektive fans; det är dock Knotts musikaliska hjärta som slår genom hela projektet. Båda albumen visar den sekulära sidan av kristen alternativ rock. Stämningen på det första är dock allvarlig och tyst andlig. Det andra är mer ett festalbum, med en uppsluppen, lekfull karaktär och inte en antydan till religion. Retroactive Records återutgåva från 2024 kommer på rödfärgad vinyl, mastrad för vinyl av Rob Colwell, och inkluderar ett 12x12-tums textinlägg. Begränsad till endast 200 exemplar.