Armand Hammer & The Alchemist - Haram

Fakta Om man blickar tillbaka mer än fyra år på Haram är det lättare att se helheten. När skivan kom låg mycket av uppmärksamheten på hur detta utanförskapsduo skulle klara sig i rampljuset, vilket var rättvist, eftersom Armand Hammer aldrig tidigare hade gjort en producentskiva, och här arbetade de med en levande legend. Nu, med lite distans, är det lättare att se hur Alchemist klev utanför sin bekvämlighetszon för att möta dem där de var, och hur alla tre artister sedan försvann mot okända mål. Blixtljusenergin i ”Bring The Stars Out”, den asymmetriska dronen i ”Chicharrones”, fugaaktiga ”God’s Feet” och lycka till med att hitta analoga motsvarigheter till ”Peppertree” eller ”Stonefruit”. Haram låter inte som något annat i ALC:s diskografi, inte heller i Armand Hammers. Haram var ett engångsmästerverk som på något sätt rymde några av de mest tillgängliga verk ELUCID och billy woods någonsin gjort, men också några av deras mest experimentella, och allt lät sammanhängande.

Självklart gjorde de inte detta ensamma. KAYANAs gyllene röst höjer volymen på ”Black Sunlight”, medan Fieldeds sensuella alt chopprades och skruvades ner på ”Aubergine”. Earl Sweatshirts gästspel på den solgenomstrålade ”Falling Out the Sky” är redan en klassiker. Curly Castro, Amani och Quelle Chris höjer alla värmen när de kallas in.

Men eftersom vi talar i efterhand är poängen med Haram inte att den fortfarande låter lika bra som när den kom ut. Det fantastiska är att den faktiskt låter ännu bättre än då. Du behöver inte ta vårt ord för det heller. Spela upp den en gång, med lamporna släckta och något på is, och se om den inte tar dig någonstans nytt, igen.